Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Jättarna och deras boningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sägnen förmäler dem senare varit använda som bostäder för rövare och
dåligt folk, vilka icke haft annat tillhåll.
Så finnes i Vårdnäs socken i ett berg å Egeby ägor en dylik håla
med eldstad och lämningar av kol. I Sätra kärr å Boda ägor i Ö. Ryds
socken finnes i det s. k. Kolbäcksberget en vid grotta med spår av
eldstad. Från tre håll kommer man krypande in i densamma. Grottan i
Fruberget i Ö. Tollstads socken har lämningar av eldstad och kol. I
Skedevi socken finnes en av klippblock danad grotta, benämnd
»Kattegale». Den rymliga grottan har två rum, till vilka man måste krypa
genom en något över en meter hög ingång. Vid ena ändan är en
ljusöppning, som även tjänat till avledning för rök. Ännu ett par mindre
öppningar finnas. Andra förutvarande öppningar äro noggrant tilltäppta
med sten. Golvet består av lera (fig. 1).
Mig veterligt har icke någon dylik grotta inom Östergötland blivit
vetenskapligt utforskad. Å Gottland har däremot en dylik blivit
undersökt i början av 1890-talet. De därstädes hittade fynden visa, att
grottan länge varit en boplats för människor under stenåldern.
I Gammalkils socken kallas ett berg »Borreberget» efter »jätten Borre»,
som med sin jättekvinna dragit sig tillbaka dit för att få vara i fred för
de vid denna tid påträngande dvärgarne. Kvinnan hade en dag gått ut
och fick därvid se en dvärg, som gick och plöjde i åkern i Kvarnlyckan
å Björkhults ägor. Hon gick då dit och plockade i sitt förkläde upp
såväl dvärgen och kreaturen som redskapen samt bar dem hem till grottan.
— Se sikna ena kryp, jag har hittat därute, yttrade hon till sin
jättegubbe.
— Bär dem genast åter, blev gubbens svar, ty annars händer oss
något illa. Det är dessa, som skola bo här och odla jorden efter oss.
Denna sägen förekommer även på andra ställen i Östergötland, bl. a.
vid Brunnebo i Horns socken. Förövrigt omtalas den såväl från Finland
som från Tyskland.
De tillbakaträngda jättarne underkastade sig icke dvärgarne. De
levde i bergen som »Bergakungar», och det kunde hända, att
Bergakungens dotter blev gift med en dvärg. Jättarne levde av vad de kunde
röva till sig i den kringliggande nejden. För sin styrka voro de fruktade,
och de voro, sägs det, så mycket farligare som ett flertal ofta slöto sig
tillsammans i samma bergsgrotta. Boskapen, som var ute på
betesmarkerna, ville de gärna komma åt. Det blev då vallherdarnes lott att
genom tutande i sina lurar söka väcka det närmaste byfolkets
uppmärksamhet och få dem ut till försvar. Folkvisan säger:
Tulul.... Tulul. Lyss på logen!
Tolv man de äro. Tolv svärd de bära!
Storoxen stinga de. Vallhjonen tvinga de.
Och mig vill de ta. Bergkungen vill mig ha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
