Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anbefallde honom att resa hem och låta döpa hela det norska folket. Men
sedan jarlen avseglat och var utkommen på havet, satte han prästerna
i land, varefter han seglade österut genom Öresund och längs efter Skåne,
härjande här och var. Men kommen österut, steg han i land vid
östgötaskären, där han anställde ett stort offer till Odens ära. Därvid kommo
två korpar flygande under högt skri. Harald ansåg då, att Oden med
behag mottagit offret och följaktligen skulle giva honom god krigslycka.
Sedan Harald bränt sina skepp, gick han med hela sin här i land samt
kom i strid med Ottar jarl, som därvid stupade med sin här. Håkan
tågade nu vidare genom Östergötland och Västergötland (det säges tydligt
»de begge götalanden») härjande överallt, till dess han kom till norskt
område. Denna händelse tilldrog sig år 976.
I en dikt av Öivind Skaldespilder, som levde omkring år 900 under
Håkan den godes tid, kallas Oden »Gauta-Ty». Oden rådde bl. a. för
krig. Han hade förmåga att i strid göra sina fiender blinda eller döva.
Själv kunde han antaga skepnad av fågel, fisk eller orm o. s. v. Han
kunde med blotta ord släcka eld, stilla sjön eller vända vinden, som han
önskade. Han visste, varest dolda skatter voro att anträffa. Berg och
högar öppnade sig för honom, och endast med sina ord band han dem,
som bodde därinom, varefter han kunde taga allt del, han önskade.
Oden var även skald.
Då Oden — Sigge Fridulfsson — kom hitvandrande, blev han ansedd
icke blott som en tapper härförare utan även som en vis, vältalig,
framsynt och trollkunnig man, så att alla ansågo, att Oden den gamle i honom
blivit född ånyo. Ursprungligen var han drott och överstepräst, då han
kom till Sverige med sina söner.
Oden utfärdade i Sverige många nya lagar. Han påbjöd, att de
döda skulle brännas, och lärde, att de skulle medföra de ägodelar, som
lades å bålet till Valhall (himlen). Som minnesmärken skulle uppföras
högar och över betydande män resas bautastenar. Offren skulle försiggå
vid vinterdag (mitten av oktober), midvinter och sommardag (mitten av
april). Oden fick skatt från hela landet, en penning för varje näsa, men
han var skyldig att värja för ofred och offra för gott år. Men Oden blev
icke blott nordens lagstiftare utan även dess religionsstiftare. Varje
människa skulle gå mot döden med tro på ett bättre liv efter detta, en tanke
som väl avsåg att mildra den fasansvärda djävulstron, som dock
bibehållit sig och bibehåller sig ända in i senaste tid. Därjämte skulle envar
hålla gudarne i ära, vara sin drott trogen, vara redbar i vänskap samt
orubblig i förbund och löften. Varje nidingsdåd stämplades som
vanhederligt. Den, som ofredade den värnlösa och svaga, och den, som var
feg och trolös, hade redan här i livet att frukta, varje ärlig mans svärd
men därtill efter döden oro och kval i Nåstrand eller dödsstranden. Ädla
dåd åter gåvo glädje i Valhall eller Odens sal. Dessa voro de vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
