Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänder det till rätta, får denne sju synder förlåtna. I mina tidigare år
voro vi ungdomar mycket måna om att hjälpa det lilla djuret. Allmänna
namnet i Östergötland är »torndyveln», vilket säges vara en förvrängning
av »tordjävul», vilket namn djuret skulle fått vid kristna lärans hitkomst
för att avvänja folket från Torsdyrkan.
»Åskan går» är ett uttryck, som än i dag begagnas, då det är
åskväder, och menas därmed, att »Tor år ute och åker».
I templen framställdes Tors gudabild skuren i trä med hammare i
handen samt bilden prydd med guld och silver.
En dag i veckan, Torsdagen, bär ännu namn efter Tor. Märkligt
är, att Torsdagen ännu i den tid, som är, i folktron har en särskild
betydelse. Bl. a. sägas vissa sjukdomar då bättre botas än andra dagar.
Den slutsats har därför dragits, att denna dag i religiöst hänseende varit
en helig dag samt att med den kristna lärans införande denna märkesdag
blivit utbytt mot Söndagen. I folkföreställningen äro även båda dessa
dagar ännu likställda varandra i vissa vidskepliga yttringar. Tors månad,
mars, samt tredje Torsdagen i denna månad voro även ansedda såsom
varande av stor betydelse (A. Svensson, Sammansättning av äldre och
nyare gudsbegrepp i Sv. fornm. f:ns tidskr., B. XI).
Oden dyrkades även i Östergötland. Detta framgår bl. a. av de i
Vadstena och Motala funna två guldbrakteaterna med Odens ansikte samt
häst och korp (se Ögtld I s. 72).
Hade Oden hedrats i livet, så tog »tron på honom», säger Snorre
Sturlesson, »och böner till honom efter hans död nytt uppsving».
Många offer ägnades Oden. Så offrade sveakungen Aun, då han var
sextio år, sin son åt Oden för att få långt liv. Odens svar blev, att han
skulle leva ännu sextio år. Aun regerade därefter i tjugufem år men måste
då flykta till Västergötland. Efter ytterligare tjugufem år kom han åter
till Uppsala och styrde svearna i tjugufem år. Han gav då Oden ett
nytt oflfer, nu av sin andre son. Då lät Oden Aun få veta, att han skulle
leva så länge han önskade, om han vart tionde år ånyo offrade en av
sina söner. Därefter offrade han nio av dessa men var då så orkeslös,
att han diade ur horn. Men ändock ville han blota sin tionde son.
Detta förbjöds honom emellertid av folket. Då dog Aun.
Även från Östergötland omtalas ett offer Oden till ära, och detta
var utan allt tvivel icke det enda, ehuru här icke funnos några
hävdatecknare, som bevarade dylikt åt eftervärlden. Snorre berättar om nämnda
offer i korthet:
Danakungen Harald hade låtit döpa sig och hela sin här. Norge
var vid denna tid beroende av Harald, som sänt bud till norske jarlen
Håkan att möta sig i Morsö i Limfjärden. Då Håkan kom, hade Haralds
dop just försiggått, och Håkan tvingades att låta döpa sig jämte hela det
följe, han hade med sig. Kungen gav honom sedan präster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
