Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärebetygelser och aktades värda offentliga offer. Måhända östgötarne haft gudar,
som uteslutande dyrkats hos dem, måhända även egna husgudar. I
fornborgen vid Skönberga har anträffats rester av ett husaltare. Vid
utjordden Krysskälla i V. Hargs socken finnes en källa, där en avbild av
»guden Kryss» skall ha stått. Bilden har, ehuru nu förkommen, intill senare
tid förvarats inom socknen. De lägre gudarne kunde av de högre
stående degraderas och berövas den heder och dyrkan, som de åtnjöto, samt
åläggas straff, om de befunnos med någon ogärning nedsatt sin
gudomlighets ära. De kunde t. o. m. uteslutas ur gudarnes samfund. I stället
för de misshagliga tillsattes andra. Dylika straff kunde givas för alltid
eller för en tid från en månad till tio år eller längre. Efter straffet »fick
den förvisade på grund av gudarnes medömkan med hans elände», skriver
Olaus Magnus, »återvända till sin forna glans och ära, särskilt om de
menade, att den mellanliggande tiden hunnit utplåna nesan av hans
föregående skurskstreck». Genom smicker för och gåvor till de förnämsta
gudarne kunde de misshagliga även återköpa sitt gudamajestät.
De offer, som ägnades gudarne, dels av människor, dels av djur (se
Ögtld I s. 59) samt antingen som förböner eller som tacksägelser,
försiggingo vid vissa heliga platser. De namn, som dessa platser ännu hava,
säga oss, varest inom provinsen dylika helgedomar varit belägna. Hov
har betydelse av tempel. Vi betyder helgedom. Harg är lika med
stenaltare. Vid varje helig plats fanns en lund och en källa. Dessa lundar
höllos långt efter kristendomens införande heliga, och så sent som på
1200- och 1300-talen voro i vissa av de svenska landskapslagarna införda
förbud för att helighålla dylika lundar.
Vid götarnes offer var enligt Johannes Magnus’ »Historia Sveonum
Gothorumque» iakttagandet av niotalet särskilt allmänt. Förutom det, att
de dagligen gåvo sina gudar den högsta dyrkan, gåvo de den var nionde
månad en högtidligare vördnadsgärd, varvid de ägnade nio dagar åt att
med vederbörliga ceremonier och stor andakt fullgöra offren. På var
och en av dessa dagar offrade de nio slags levande varelser, till vilka
även lades människoffer. Den människa, som genom lottning utsågs till
att offras, sänktes levande ned i den källa, som kvällde fram vid
offerstället. Om hon därvid lätt uppgav andan, förklarades offret av
prästerna för lyckosamt. Därpå upptogs hon omedelbart och fördes till den
närbelägna offerlunden, som de ansågo för helig, och upphängdes där,
varefter de förklarade, att hon blivit upptagen bland gudarne. På grund
härav ansåg sig var och en viss om salighet, som genom ett sådant offer
fick lämna jordelivet. Det hände t. o. m. någon gång, att konungar på
liknande sätt utlottades och offrades. En sådan offergärd ansågs särdeles
lyckobringande för riket, varför hela menigheten under de livligaste
lyckönskningar ledsagade ett så upphöjt slaktoffer till döden. De hade
nämligen den övertygelsen, att de, som avlidit under sådana förhållanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
