Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visst ej dogo utan att både dessa och de själva fått sig odödlighet
beskärd. Götarne ansågos trängt ganska djupt in i filosofien och därför
hade de kommit till insikt om själens odödlighet, enär de ej trodde sig dö,
utan menade, att de, som avlidit, begåvo sig till ett bättre land. Till
den gud, som där härskade, plägade de avsända ett genom lottning
uttaget sändebud jämte en båt med fem roddare, vilka de ålade att förmå
gudar att frikostigt giva, vad de behövde. Sändebudet avsändes på
följande sätt. Några höllo spetsiga spjut riktade uppåt, på vilka andra
kastade den utlottade, i det de fattade honom vid händer och fötter.
Om han då genast vid fallet avled, ansågo de guden vara vänligt stämd,
eftersom han gärna emottog sändebudet. Men i annan händelse beskyllde
de sändebudet för att vara en dålig människa, som ej förtjänade skickas
till gudarne. De ratade sålunda denne och avsände en annan, vilken de
före hans avlivande gåvo de bestämda uppdragen. Därefter avlivades
han på spjuten och överlämnades genom de fem roddarnes försorg åt
havets mörka djup».
Dans och lek hörde till gudstjänstfirandet, och det har antagits, att
de av Olaus Magnus omtalade svärds- eller vapen-, båg-, hormus- och
elddanserna voro påminnelser eller erinringar av de danser, som det
hedniska nordiska götafolket plägade utföra vid sina gudstjänster. Dylik
dans har som bekant förekommit även hos senare tiders vilda folkslag
vid deras religiösa fester.
Svärdsdansen beskrives av Olaus Magnus på följande sätt:
»Offentligen uppförde de unga denna lek, förnämligast vid fastlagen. Före sagda
tid plägade ynglingarne under åtta dagars tid i stort antal flitigt öva sig
i denna dans. Därvid går så till. Först dansa de tvenne varv med
svärden sträckta uppåt, men inneslutna i skidan. Därpå draga de dem ur
skidan och höja dem åter i vädret. Sedan sträcka de ut dem, och
medan dansen går saktare, fatta de ömsesidigt varandras svärd, så att den
ena håller udden, den andra fästet och förändra samtidigt ordningen, så
att en sexuddig stjärna bildas, vilken kallas »ros». Därefter upplösa de
plötsligt denna genom att draga tillbaka svärden och åter höja dem, så
att en fyruddig ros bildas över vars och ens huvud. Slutligen slå de
svärden med flata klingan häftigt mot varandra, dansa hastigt bakåt —
och leken är till ända.»
Bågdansen var lika med svärdsdansen, förutom att bågar och ringar
begagnades i stället för svärd.
Hormusdansen tillgick så, att en yngling i vapenrustning var
fördansare, som övade de krigiska färdigheter, vilka han en gång i
framtiden kunde komma att bruka i strid med fienden. Honom följde en
jungfru med sedesamma later, vilken behagfullt trådde dansen på kvinnors
sätt. Denna dans var icke olik den av Lykurgus uppfunna »hormusdansen»,
varuti sågs en förening av de båda dygderna: måttfullhet och tapperhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
