Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elddansen företogs under den kalla årstiden, då väldiga bål
antändes. Alla de käcka män, som sutto omkring elden, uppstego vid
eldbrändernas sprakande och började dansa i ring. Under dansen åtdrogs
ringen med sådan fart, att den sista i kedjan icke kunde undgå att
komma in i elden. Emellertid hoppade han strax ut igen och sattes under de
dansandes jubel upp på ett högt säte, där han måste tömma en eller
två stora bägare med starkt öl till straff för att han kränkt konungens
eld. Elden plägade nämligen antändas framför konungars eller furstars
palats. Sedermera fortgick dansen, och litet var blevo, sedan de varit i
elden, ingalunda mot sin vilja bortförda till att undergå de ådömda straffen.
Om även dylika danslekar som de här nämnda ursprungligen voro
enklare i formen, än som här omtalas, giva de likväl tydligt vittnesbörd
om, att de kunna vara nedärvda från uråldrig tid.
Våra tidigaste förfäder hade den tro, att de kunde få gudarne att
uppfylla deras önskningar. Genom att själva utföra det, de önskade,
ansågo de sig kunna locka gudarne att utföra samma handlingar. När de
ville, att »grödkonans» fruktsamhet skulle tilltaga, anordnade de
bröllopståg till hennes ära. För att få solsken tände man vid vårtiden eldar eller
drog över fälten häst och vagn, vilka voro ämnade att framställa solens
lopp på himlen. Dans och lekar anställdes därför, att man trodde sig
med dem göra gudarne glada och tillfredsställda samt sålunda lättare
få dem att uppfylla människornas önskningar.
Ett utslag av denna våra förfäders tro var den fest, som anställdes
om våren för vinterns fördrivande och vårens mottagande. Festen, som
åtminstone senare försiggick omkring den 1 maj, tillgick så, att städernas
överhet anordnade två ryttarskaror av kraftfulla ynglingar och män, vilka
beväpnades. Anförare utvaldes genom lottkastning. Den ena av dem
framställde vintern och var iklädd en mängd skinn och annat som
svarade mot vinterkölden. Han var väpnad med en ugnsraka samt kastade
omkring sig snöbollar och isbitar, liksom för att förlänga köldtiden.
Segerstolt red han fram och ansåg sig så mycket oemotståndligare, om
ispiggar hängde ned från taken på varmstugorna. Den andra
ryttarskarans anförare föreställde sommaren och kallades Blomstergreven. Han var
utstyrd med grönskande löv och blommor. Från var sitt håll drogo nu
de båda skarorna in i staden, och då de möttes, prövade de sina lansar
mot varandra i en offentlig tornering och gåvo så en bild av sommarens
seger över vintern (fig. 3).
Att denna fest, försiggången även i senaste tid i vårt land, är en
kvarleva från hednatidens högtider, kan med all säkerhet antagas.
Måhända även ett dylikt minne från hednatiden kvarfinnes i den
ännu i Östergötland brukliga fågelskjutningen, vilken går så till, att en
uppstoppad fågel sättes överst på en lång stång. Den, som lyckas att
först nedskjuta denna, bliver årets s. k. fågelkung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
