Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Historiska berättelser och sägner
- Herröd och Bose
- Återblick vid den historiska tidens gryning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhand hade Herröd låtit borra hål på Bjarmakonungens skepp, så att
någon förföljelse av de flyktande icke kunde komma i fråga.
Hämndlystna, som Bjarmarne voro, kommo de snart över för att
söka hämnd. Herröd, som på förhand tänkt sig detta, var tillreds och
mötte sina fiender på havet. Men Bjarmarne blevo grundligt slagna, och
konungen och hans söner stupade.
Åtföljd av Herröd begav sig Bose över till Bjarmaland, där
Bjarmafolket tog honom till sin konung. En av konungens döttrar blev hans
maka.
Mellan Herröd och Bose bestod den trofasta vänskapen allt intill
deras död, och i landen var lugn och frid i deras tid.
Återblick vid den historiska tidens gryning.
Det är under folkvandringstiden (400—800 e. Kr. f.), som den
historiska kännedomen om vårt land börjar att få sin gryning och i någon
mån börjar att klarna ur det sagodunkel, som ditintills omgivit allt,
vilket berättats om förfädren. Redan tidigare befinnes dock landet
omnämnt inom litteraturen.
Av de äldsta författare, vilka sysselsätta sig med det nuvarande
Sverige, är det den romerske historieförfattaren Tacitus, vilken först
nämner vårt folk i sitt år 98 författade arbete Germania. Han omtalar där
svionerna, om vilka han i ett särskilt kapitel har ett och annat att
förtälja. Mot slutet av ett följande kapitel omtalar Tacitus även
sitonerna, om vilka han säger, att de äro lika svionerna, ehuru de i det
hänseendet äro olika de övriga stammarna att — såsom T. förmenar —
en kvinna härskar över dem. »Så långt», tillägger han, »hava de
vansläktats icke blott från frihet utan t. o. m. från träldom.» (Sitonerna
anses vara liktydiga med de senare omnämnda Norrlandskvänerna och
tros namnet kväners likhet med det forngermanska quena = kvinna varit
anledningen till denna uppgift.) Sitonerna synes han således ha nämnt
endast för att få framhålla, hurusom de, enligt hans uppfattning, styrdes
av en kvinna.
Men vilka voro då svionerna, och varest voro deras samhällen
belägna?
Prof. H. Schück nämner i sin Ill. S. Litteraturhistoria icke Tacitus’
benämning »svioner» utan säger endast, att »första gången svearnes namn
nämnes i historien är hos Tacitus». På ett annat ställe säger S.: »Redan
Tacitus omtalar svearne som ett betydande folk, mäktigt icke blott genom
män och vapen utan ock genom flottor.» S. synes således anse »svioner»
liktydigt med »svear».
D:r E. Hammarstedt säger i sin översättning av Germania: Suiones,
det är svearne, vilka här möta för första gången i litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:16:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ridoster/3/0050.html
