Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Draken och gömda skatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
1 Östergötland ha å skilda platser rikliga fynd varit nedgrävda, som på
sin tid sågas ha haft sina vaktare. Ett särskilt värdefullt fynd är det, som år
1875 gjordes på två olika platser vid Erikstorp i Ödeshögs socken vid
eller i en bergskulle, under odling av en mosse, som trettio år tidigare
varit kärr. Det bestod av guldringar, guldarmband, en Torshammare
med kedja av silver, arabiska mynt, de äldsta från 700-talet och det
yngsta från år 957 e. Kr. m. m. (se Östgld I sid. 53). Men ännu finnas
många skatter utan tvivel dolda i jorden, i sjöarna eller på andra platser.
Dår de finnas, lyser, som det säges, en låga, som bäst synes om aftnarna
och nätterna, särskilt före helgdagar. År lågan gul, finnas där skatter av
guld. Den vita lågan betecknar silver och den blå andra metaller.
Skatter kunna åven upptäckas med ett på visst sätt skuret och ordnat
spö av flogrönn eller med slagruta (se härefter). Skatter böra sökas på
tider, som i folkmedvetandet äro av särskild betydelse, såsom söndagar
eller torsdagar, i senare fallet helst skärtorsdag eller Kristi himmelsfärds¬
dag. Midsommartiden anses åven lämplig. Alltid måste det ske om nät¬
terna. Men vill man lyckas i att få upp en sökt skatt, fordras ovillkorlig
tystnad från de skattsökandes sida. Yttras ett enda ord, sjunker skatten
genast åter tillbaka, om man ock tycker sig redan ha den helt uppe. Och
det år egendomligt att av berättelserna om eftersökta skatter finna, att
det alltid år någon, som i gista ögonblicket, just då man tror sig ha
skatten i hand, förglömmer sig. Anledningen till, att tystnaden brytes, är
enligt berättelserna oftast, att man får se sin gård brinna eller också
kommer en höna dragande med ett halmlass, då alltid någon av häpnad
icke kan hålla tyst. Det år naturligtvis draken, som ombestyrt eldsvådan
eller halmlassets ankomst. Denna sågen om hönan med halmlasset är
alldeles lika med de förut omtalade sägnerna (sid. 7 o. 8) om hönan,
som kommit dragande med ett halmlass, då man varit sysselsatt med att
ur vattnet få upp de av jåttarne ditkastade kyrkoklockorna.
Från många orter i Östergötland berättas dylika misslyckade försök
att tillägna sig dolda skatter. Under ett block, kallat »tillbedjarsten» vid
torpet Hammaren i Högby socken, sägas rikliga skatter vara förvarade.
En gång försökte man gräva%ned sig under stenen för att hämta upp de
förmenta rikedomarna, men så snart skatterna blevo synliga, varseblevo
skattsökarna, att Blixtorps by stod i ljusan låga. De hastade då dit,
men framkomna märkte de, att eldsvådan endast var en synvilla. De
återvände då till stenen, men kunde icke vidare finna några skatter.
I en dalsänka mellan Pålstorp och en av Bergsgårdarna i Vreta
klosters socken ligger den s. k. Gullbergshögen. I densamma skall finnas
en guldvagn, vilken man ville bliva ägare av. Man lyckades även gräva
upp den och förde den till kyrkan. Men då man hunnit till kyrkdörren,
fick man se en höna komma dragande med ett halmlass, under det hon
kacklade: »Till Linköping, till Linköping.» I häpenheten var det då en,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
