Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Gengångare, gastar eller spöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
Det stora flertalet spöken, som omtalas, hava en övergående osäll
tillvaro. De »lyckliga* gastarne äro vitklädda, under det andra visa sig
så, som de i livstiden varit klådda. Understundom togo de, såsom det
sades, skepnad av en skata, hund eller kalv.
Spöken gå genom dörrar utan att öppna dessa Ävensom genom fasta
väggar. De kunna även försvinna genom rymden utan alt man ser, vart¬
hän de taga vägen. De visa sig ofta å kyrkogårdar, där de för ring¬
karlar och dödgrävare bekänna, vad de bära i sinnet. Om en gast, som
givit sig utom kyrkogården, icke hann åter dit före soluppgången, fick
han stanna, där han då befann sig. Dylika gastar kallades dag-gastar och
voro osynliga för människor, men de omgåvos av svärmar av flugor eller
mygg. Om någon gick emot en dylik gast, insjuknade han svårt, om icke
något varmt lades närmast kroppen vid hemkomsten. Detta kallades »ondt
möte». Om man med en käpp eller piska slår i en av nämnda flug-
eller myggsvärmar och därvid träffar dag-gasten, bliver den anfallande
»gastkramad* eller »gastnypen», vilket som spår efter sig lämnar en blå¬
gul fläck alldeles som efter ett slag. När därför någon av en stöt eller
av annan anledning får ett blågul fläck å kroppen, säges denne vara
gastnypen.
Ingen människa bör om morgnarne gå ut före soluppgången utan
att förtära något, om det ock endast är litet vatten, enär han i annat
fall kan bliva gastnypen.
För att den döde skall få ro i sin grav och icke gå igen, skall man
kyssa liket före begravningen.
»Vita frun» säges spöka vid en och annan gård. Så t. ex. vid Mörje
i Rönö socken, där hon emellanåt plägade göra sitt besök mitt på
ljusa dagen samt efter en stund försvinna i ett av hörnrummen, sedan
hon passerat de övriga rummen.
Fru Barbros på Brokind spökerier åro förut omtalade (se s. 155).
I Hällestads socken berättas, att en kvinna lagt jord från sin gård,
Melhult, i sina skor, varefter hon stått vid Tranmossebro och tagit på sin ed,
att hon stod på sina fäders jord. På grund därav skall hon blivit till¬
dömd en skogsmark därstädes. Icke långt senare avled hon. Under
långliga tider sågs hon sedan dels stående vid en landsväg i närheten
med ful uppsyn, utstående tänder och klädd i grön tröja, dels stående
vid en gran, som därefter aldrig någon vågade fålla, men som slutligen
blåste ned.
En annan kvinna kom ofta nattetid till sitt gamla hem och knackade
på fönster och dörrar. Hon berättade, att hon hade penningar gömda
i ett skrin. Sedan dessa påträffats, visade hon sig icke vidare utan
fick frid.
En piga i Vånga socken, som stått i förbindelse med hemmasonen
och därav haft mycken förargelse, dränkte sig i ett svagt ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
