Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Gengångare, gastar eller spöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE. 223
gården Mjällerum ävensom att hon skulle taga Vållbergs son till man,
efter som den döde Forsberg stått fadder åt denne.
Av nämndemännen upplystes, att avlidne Forsberg haft denne Våll¬
bergs son tilltalad för grovt slagsmål, vilket möjligen kunde vara anled¬
ningen till att V. utspritt detta rykte, vilket dock på det bestämdaste
förnekades av V.
Kommendörkaptenen Magnus Grubbe yrkade samma ansvar på Våll-
berg som länsman Forsberg på grund av det rykte, som V. utspridt om
hans svärmoder, fru von Goltz.
Enligt rättens beslut dömdes Vållberg till 16 dagars fängelse vid
vatten och bröd, varjämte han skulle göra offentlig avbön inför rätten.
Ett särskilt slags gengångare åro »skålvrångare» eller »pålgastar»,
vilka i livstiden flyttat gränsmärkena emellan gårdarna för att på så sätt
förstora sina egna gårdar. De synas springa längs efter gränserna, där
de utfört sina brottsliga tilltag, under rop: »Här är rätt, här är orätt».
Dessa gengångare följdes understundom av eld, t. ex. en med eldkvast
försedd stång, vilken de stötte i marken för att visa, varest det var rätt
eller orått. Ibland förde de mig sig en lykta, med vilken de lyste sig.
En präst i Horns socken vid namn Lithmang, av folket kallad Lick-
man, skall ha varit ägare av Fågelrum i samma socken. Det berättas,
att han förflyttat gränsstenar sig till fördel. Efter döden skall han där¬
för icke haft någon ro utan ridit på en vit häst långs gårdsgränsen.
Åven andra dylika spökhistorier omtalas, där förtalet varit framme.
Dylika pålgastar fingo icke ro, förr ån någon av barmhärtighet följde
med längs gårdsgränserna och satte märke, där gasten utmärkte, att det
var rätt, och sedan ditflyttade råmärkena, berättas det.
Att många ännu finnas, som tro på spöken, framgår av följande ut¬
drag ur östgötatidningar, det första för år 1879 och det senare för 1890.
»I norra förstaden till Norrköping bor ett medelsålders gift folk.
Mannen, vilken är fiskhandlare, säger sig under en längre tid varje natt
hava sett ett långt, snyggt klått fruntimmer komma in genom den låsta
dörren samt göra sina slag i rummet, ibland medhavande ett baktråg,
vilket hon ställer ifrån sig för att knåda deg. Hustrun påstår sig även
hava sett denna kvinnohamn, vilken man dock anser sig kunna fördriva
med vapen, ty för några nätter sedan tog mannen en kniv, som han
lagt bredvid sig, och slungade efter ’spöket’ med den följd, att kniven
fastnade i dörrposten, efter att vid utslungandet ha skurit en bit ur en av
den kastandes fingrar. Befolkningen i förstaden tror fullkomligt på histo¬
rien, och många gissningar åro gängse. En del tror, att det är ett
Skogsrå’, somliga däremot att det är ’sjönymfen\*
Historien om den andra vidskepelsen, som timade i Lysings härad,
lyder: »I upplysningens tidevarv tyckes en änka här i trakten med sin
17-årige son icke befinna sig. För ungefär ett år sedan avled hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
