- Project Runeberg -  Östergötland / III. Fornsägner och kulturbilder från Östergötland /
299

(1914-1920) [MARC] Author: Anton Ridderstad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsbilder - Från nyare tiden - Kyrkvaktaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDSBILDER. 299
inskrift, från Motala kyrka, finnes i Östergötlands museum i Linköping.
Den har en längd av icke mindre än tre meter och tretton cm. Omkring
slutet av 1700-talet började dessa stavar att komma ur bruk. I stället
försågs kyrkväktaren med en piska att driva ut i kyrkan inkomna hundar
med. En dylik piska från Linköpings domkyrka finnes i samma museum.
Som bevis för, att kyrkvaktarens åtgöranden med sin stav hos en
och annan väckte missnöje, må anföras följande efter en kyrkbok från år
1787 i V. Ny socken. En major P. G. Pfeiff hade till stämman inlämnat
en skrivelse, i vilken han uttalade sin åsikt, att det vore billigt, »att vår
käppgubbe åtvarnas att med sin stav under predikan göra stötar åt den,
som han finner i hast kan insomna, och ej genast på hederligt folk göra
lek och förargelse med något smällande i huvudet, ty därtill år ej hans
myndighet alltid tjänlig utan anses mera som nåsvist». De närvarande
voro emellertid icke av samma åsikt som majoren. Det uttalas nämli¬
gen i protokollet, »att icke något skäligt klagomål borde äga rum emot
kyrkväktaren Jöns Larsson angående dess sysslas förrättande, ty enligt
det i svenska församlingen vidtagna bruk, skyddat av lagarna, ägde han
rättighet, och var det hans plikt att med sin stav stöta vid den, som i
kyrkan insomnat, eho han ock vara månde, antingen han hastigt insomnat
eller ock fått tillfälle att sova något längre. Och avsågs stöten åt den,
som i hast insomnat, så mycket nyttigare som en sig så ogärna ändrande
vana att sova i kyrkan hos densamma snarare kunde fördömas ån hos
den, som fått mer tid på sig att somna in. Kyrkvaktaren uppmuntrades
att hädanefter som hittills göra sin syssla allvarsamt och beskedligt samt
tillsades att, då han en gång väckt med stötande, smälla den, som han
ändå finner sovande, i huvudet. Kyrkvaktaren förband sig att göra sin
syssla efter bästa förstånd.»
I N. Vi socken hade kyrkvaktaren år 1736 avgått med döden. Det
dröjde två år, innan församlingen kom sig före att välja en efterträdare,
trots kyrkoherdens föreställning’om »det myckna skändliga kyrkosovandet».
I Malexander förbjöds vid sockenstämman år 1689 vid vite att giva kyrk¬
vaktaren öknamn eller att giva honom förebråelser. År 1693 avsattes
vaktaren i samma socken, och skulle de äldste hava uppsikt såväl över
de i kyrkan sovande som i övrigt, men då detta icke visade sig vara nog,
tillsattes efter två år en ny kyrkvaktare.
Lönen synes varit ringa och icke alltid till sitt belopp bestämd. Då
år 1754 lönevillkoren avhandlades för en i Kvarsebo socken nytillsalt
kyrkvaktare, bestämdes att densamma skulle utgå med det, som av fri
vilja gavs, då han vid de stora högtiderna årligen ägde rätt att göra sin
rund genom socknen, och »därmed skulle han vara nöjd».
Därtill hade han även »ämbetsdräkt». Men anskaffandet av dylik
kunde understundom förorsaka åratals överläggning vid stämmorna, innan
den anskaffades. Dräkten bestod av en långt nedgående kappa, vanligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:16:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ridoster/3/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free