Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsbilder - Från nyare tiden - Från skråtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSBILDER. 335
För att kunna bliva gärningsman, ämbetsman eller »mäster» i något
yrke å landsbygden hade den sökande att först vända sig till socken¬
stämman, därefter förekom frågan vid häradsrätten. Slutligen utfärdade
landshövdingeämbetet »gärningsbrev». Med rättens tillstånd kunde mäster
få antaga en lärdräng, men denne skulle som lärpojke utövat yrket i
stad. Hantverkarne å landet hade att årligen erlägga skatt, s. k. gär-
ningsören, av vilken en del tillföll städer, där skrån funnos. Emellanåt
antogos även handtverkare för hela häradet. De gärningsmän, som socknen
kunde antaga, voro skräddare, skomakare, murare, smeder och glas¬
mästare. Undantag kunde likväl ske. Senare tillkommo färgare, garvare
och målare. Hemfärgning och hemgarvning förekom understundom. Vid
många gårdar verkställdes skomakeri- och skrädderiarbeten till husbehov*
Sockenskräddaren och# skomakaren omtalas som muntra och glada
till lynnet, och de emottogos gärna vid de olika gårdarna. De arbetade
nämligen icke i sina egna hem utan flyttade under ’arbetstiden från gård
till gård. De hade vid sin ankomst mycket att berätta, ty ingen kunde
känna sockenboarne och de olika hemmen så vål som de. Särskilt skräd¬
daren användes enligt utsago ofta såsom mer talför som böneman vid
tilltänkta äktenskaps ingående. Skräddare och skomakare voro emellanåt
avundsjuka på varandra och bytte öknamn. Skräddarne fingo heta »press-
järnspaltar» eller »svalor», och skomakarne skälldes för »becksmörjlar»
eller »sylkorvar».
Gärningsmännen inom skräddar- och skomakaryrket ansågos i regel
såsom förståndiga, skickliga och mer umgängesvana än många andra socken¬
boar. Kunde de därtill handtera fiolen eller klarinetten och ställde till
med dans, voro de allas gunstlingar. Oftast voro de också mycket för¬
nöjda med sin ställning.
Detta var i regel. Undantag förekommo dock. Brännvinsflaskan var
en och annan alltför kär. Detta betydde dock i äldre tid icke så mycket*
Men i så fall att någon icke visste att »skilja emellan mitt och ditt», tog
detta mycket illa. Inkallelse inför sockenstämman, förhör och varning
blev då följden. Upprepades förseelsen, kunde följden bliva rannsakan
och dom inför häradsrätten. Det blev då illa ställt på äldre dagar, ty
med domen följde sockenstämmans beslut om böter, avsättning från äm¬
betet samt mistning av torpet, där sådant ingick i villkoren.
Lärpojksåren voro icke så lätta som nu för tiden. En gammal tro¬
värdig man berättar, hurusom han kom i låra —skräddarlåra — på 1830-
talet. Första året bekoms endast mat för arbetet, men maten skulle
minsann icke gillats av en nutida lärling. Efter ett år blev lönen 6 sk.
i veckan. Några bestämda mattider förekommo icke, utan man fick taga
en tugga då och då under arbetet. Bytte plats efter två års tillvaro i
samma tjänst och kom till Skånninge. Tillsammans med två äldre lår¬
pojkar var nattlägret under skräddarbordet på en madrass fylld med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
