Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Den stora salen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sångare klockan sju stämma upp första delen av högmässan
i Sainte-Chapelle.
— Fina sångare, svarade den andre, vars röster är ännu
spetsigare än deras huvudbonader! Innan han instiftade en
mässa åt den helige herr Johannes, borde kungen ha tagit
reda på huruvida den helige herr Johannes tycker om
latinska psalmer med provensalsk brytning.
— Det är just för att bereda sysselsättning åt kungens av
Sicilien fördömda sångare, som han gjort det! utbrast med
gäll röst en gammal kvinna i folkhopen nedanför fönstret.
Jag säger bara, jag: Tusen livrés för en mässa! Och
omkostnaderna därför faller på fiskmånglerskorna i hallarna!
— Tyst, gumma! inföll en grovt byggd, tjock man, som
stod bredvid fiskmånglerskan och höll sig för näsan. Det var
ju nödvändigt, att mässan blev instiftad. Eller vill ni kanske,
att kungen skulle ha återfallit i sin sjukdom?
— Bra talat, mäster Gilles Lecornu, kunglig hovkörsnär!
utropade den lille studenten, som klängde sig fast vid
kapi-tälet.
En skrattsalva från alla studenterna hälsade den stackars
hovkörsnärens olycksaliga namn.
— Lecornu! Gilles Lecornu! sade somliga.
— Cornutus et hirsutus (behornad och luden), inföll en
annan.
— Nå, än sen då! forsatte den lille demonen uppe på
kolonnen. Vad är det att skratta åt? Den hederlige Gilles
Lecornu, bror till mäster Jehan Lecornu, förste grindvakt vid
Vincennesskogen, allesammans parisborgare, allesammans
gifta från far till son!
Munterheten fördubblades. Utan att svara ett ord
försökte den tjocke buntmakaren undandraga sig de blickar, som
riktades mot honom från alla håll, men han svettades och
stånkade förgäves; han satt fast som en kil i ett trästycke, och
alla hans ansträngningar bidrog till att mellan grannarnas
axlar ännu säkrare klämma fast hans stora, apoplektiska
ansikte, purpurrött av förtret och vrede.
Till sist kom en av dem, lika kort och tjock och
vördnadsbjudande som han själv, honom till undsättning.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
