Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Pierre Gringoire - 3. Herr Kardinalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ett modigare djur man aldrig såg i skogen!"
hörde man plötsligt, hur den dörr, som till allmänhetens
förtret hittills hållits stängd, nu till ännu större förtret
öppnades och dörrvakten med skallande stämma anmälde:
— Hans eminens monseigneur kardinalen av Bourbon.
TREDJE KAPITLET
Herr Kardinalen
Stackars Gringoire! Larmet av alla de stora sprängsatserna
vid midsommarfesten, avlossandet av tjugu hakebössor på
en gång och detonationen av den ryktbara fältslungan i
Billytornet, som under belägringen av Paris den 29
september 1465 dödade sju bourgignoner på en gång, och
explosionen av allt det krut, som förvarades i magasinet vid
Templeporten, hade inte i detta högtidliga och dramatiska
ögonblick skurit honom så i öronen som de ord, som just uttalats
av dörrvaktaren: "Hans eminens monseigneur kardinalen
av Bourbon".
Det berodde inte därpå att Pierre Gringoire fruktade
kardinalen eller brast i vördnad för honom. Han kände varken
denna svaghet eller denna förmätenhet. En verklig
eklektiker, såsom man skulle säga nu för tiden, var Gringoire en av
dessa upphöjda och starka andar, sansade och lugna, som
alltid förstår att hålla medelvägen, utrustade med gott
förstånd och frisinnad filosofi, som visar kardinalerna skyldig
vördnad.
Det låg således varken hat mot kardinalen eller förakt
för hans närvaro i den känsla, som hans ankomst väckte
till liv hos Pierre Gringoire. Snarare tvärtom; vår poet
besatt tillräckligt mycket sunt förnuft och en alltför skamfilad
röck för att inte lägga en särskild vikt vid mången antydan
i hans prolog och alldeles särskilt vid att hans
förhärligande av delfinen såsom son av Frankrikes lejon hördes av ett
så uppsatt öra. Det är emellertid inte egoism, som
dominerar ädla naturer. Låt oss anta, att poetens väsen repre-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
