Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Pierre Gringoire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från och med detta ögonblick hade Gisquette sjunkit
ohjälpligt i hans aktning.
Under tiden hade aktörerna åtlytt hans tillsägelse, och
publiken, som såg, att de åter började tala, gjorde sig redo
att höra på. Så småningom återställdes lugnet, studenten
tystnade, tiggaren räknade slantarna i sin mössa, och pjäsen
kunde åter göra sig gällande.
Det var verkligen ett mycket vackert stycke, som man,
sedan några små förändringar vidtagits, skulle kunna uppföra
än i dag. Uppränningen, en smula lång och bred, d.v.s.
enligt reglerna, var enkel, och Gringoire beundrade dess
klarhet. Såsom man lätt kan förstå, kände de fyra allegoriska
personligheterna sig litet trötta efter att ha genomströvat de
tre världsdelarna, utan att ha funnit någon, åt vilken de
kunde överlämna sin gulddelfin. Sedan följde ett lovtal över
den underbara fisken, späckat med tusentals finkänsliga
antydningar om Margaretas av Flandern unge trolovade, som
just då befann sig i enformig tillbakadragenhet i Amboise
och näppeligen anade, att Arbete och Prästerskap, Adel och
Köpenskap för hans skull företog en resa över hela jorden.
Nyssnämnda delfin var ung, mycket vacker, stark, och
framför allt (härliga ursprung till alla kungliga dygder!),
han var son till Frankrikes lejon. Jag försäkrar, att denna
djärva bild är beundransvärd och att teaterns
naturalhistoria på en kunglig förmälningsdag inte behöver låta
skrämma sig av tillkännagivandet av att en delfin är son till ett
lejon. Det är just dylika sällsynta och högtravande
blandningar, som bevisar entusiasm. Men för att även spela rollen av
kritiker, så måste jag säga, att poeten borde ha kunnat
utveckla denna vackra tanke på mindre än tvåhundra verser.
Det är visserligen sant, att mysteriespelet skulle räcka från
tolv till fyra, enligt prevostens befallning, och att det till följd
därav måste sägas något. För övrigt hörde man tåligt på.
Mitt i ett gräl mellan mademoiselle Köpenskap och
madame Adel, i samma ögonblick, som mäster Arbete
deklamerade denna beundransvärda vers:
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
