Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Quasimodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marmorbordet, utsågs till grimasplats. En sönderslagen
ruta i det vackra rosettfönstret ovanför dörren lämnade fri
en stencirkel, genom vilken man kom överens om att de
tävlande skulle sticka huvudet. För att nå upp dit behövde man
endast stiga upp på två tunnor, som man skaffat, jag vet inte
varifrån, och ställt ovanpå varandra, så gott sig göra lät. Det
bestämdes, att varje kandidat, man eller kvinna (ty man
kunde även kora en kvinnlig påve) skulle, på det att
grimasen skulle göra ett livligt och odelat intryck, skyla sitt ansikte
och hålla sig gömd inne i kapellet ända till det ögonblick han
eller hon visade sig. Inom ett ögonblick var kapellet uppfyllt
av tävlande och dörren stängd.
Coppenole från sin plats ordnade och dirigerade allt.
Under uppståndelsen hade kardinalen, som blivit lika illa
berörd som Gringoire, avlägsnat sig med hela sitt följe, utan
att folkmassan, som tagit ett sådant djupt intryck av hans
ankomst, bekymrade sig det minsta om att han gick sin väg.
Willem Rym var den ende, som lade märke till hans
eminens uppbrott. Den allmänna uppmärksamheten fullföljde
sin bana på samma sätt som solen; den började i ena änden
av salen och efter att ha stannat en stund i dess mitt fortsatte
den nu till den andra änden. Marmorbordet och den med
brokad överklädda estraden hade haft sina ögonblick, nu
hade turen kommit till Ludvig XI:s kapell. Nu var fältet fritt
för varje dårskap. Där fanns bara flamländarna och
patras-ket kvar.
Grimaserna började. Det första ansiktet, som visade sig i
luckan, med det röda av ögonlocket vänt utåt, munnen på
vid gavel och pannan i djupa veck framkallade ett sådant
gapskratt, att Homerus hade tagit alla åskådare för gudar.
Emellertid var den stora salen allt utom en Olymp, vilket
Gringoires stackars Jupiter visste bättre än någon. En
andra, en tredje grimaserande följde efter, så ännu en och ytter
ligare en, och skratten och applåderna fördubblades
alltjämt. Det låg i detta skådespel något sällsamt, något, jag vet
inte vad, som berusade och fascinerade. Något som det skulle
vara svårt att ge vår tids läsare en föreställning om. Må man
föreställa sig en rad ansikten, som efter varandra framställ-
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
