Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Quasimodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Min herre, ni är här den ende, som representerar
mu-serna, sade Gringoire.
— Ni är mycket vänlig, min herre, svarade
sigillbevara-ren vid Chåtelet.
— Ni är den ende, återtog Gringoire, som har åhört
pjäsen med vederbörlig uppmärksamhet. Vad tycker ni om
den?
— Eh? svarade den tjocke ämbetsmannen halvvaken. Jo,
den är ganska lustig.
Gringoire måste åtnöja sig med detta beröm, ty en åska
av applåder, uppblandad med bifallsskrän, gjorde plötsligt
slut på samtalet. Narrpåven var korad.
— Bravo! Bravo! ropade människorna från alla håll.
Det var i sanning en underbar grimas, som i detta
ögonblick blev synlig i det lilla fönstret. Efter alla de femsidiga,
sexsidiga och vidunderliga ansikten, som följt tätt på
varandra i gluggen, utan att uppfylla det ideal av grotesk
fulhet, som den av orgien uppeggade fantasien skapat sig,
erfordrades det ingenting mindre än den sublima grimas, som
nu bländade församlingen. Till och med mäster Coppenole
applåderade, och även Clopin Trouillefou, som också hade
deltagit i tävlingen (och Gud skall veta, att han var ful, så att
det förslog!) erkände sig besegrad. Vi skall inte försöka ge
läsaren en föreställning om denna tetraederformiga näsa,
denna hästskoformiga mun, detta lilla vänstra öga, skymt av
det borstlika röda ögonbrynet, under det att det högra ögat
helt och hållet försvann under en väldig vårta, om dessa
huller om buller sittande tänder med stora gluggar emellan,
liksom kreneleringen på en fästning, om denna tjocka läpp,
över vilken en av dessa tänder stack fram likt beten på en
elefant, och framför allt om den blandning av ondska,
förvåning och sorgsenhet som präglade denna fysionomi.
Bifallet var enhälligt. Man rusade fram mot kapellet. I
triumf förde man ut den lycklige narrpåven därifrån. Men
det var först då, som förvåningen och beundran nådde
höjdpunkten. Grimasen var hans vanliga ansikte!
Eller snarare: hela hans person var en grimas. Ett stort
huvud, beklätt med rött hår, mellan de båda axlarna en
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
