Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. ”Besos para golpes”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sina blomsterprydda majstänger, sina svarta mantlar,
sin värdiga häxsabbatsmusik och sina tjocka gula vaxljus.
Mitt i denna trängsel bar storofficianterna vid narrarnas
brödraskap på sina axlar en bår, tätt kantad med vaxljus,
liksom Sankta Genovevas helgonaskrin under pesttider.
Strålande, beklädd med tiara, kors och kåpa satt på denna
bår den nye narrpåven, klockringaren i Notre-Dame,
Quasimodo, puckelryggen.
Varje avdelning i denna groteska procession hade sin
särskilda musik. Egyptierna lät sina afrikanska tamburiner
skalla. Argoterna, ett föga musikaliskt folk, hade ännu inte
kommit längre än till fidlan och den gotiska rebecen från
1100-talet. Kejsardömet Galiléen hade knappast hunnit
längre, ty i dess musik urskilde man nätt och jämnt en och
annan eländig giga från konstens barndom. Men omkring
narrpåven utvecklade sig i en storartad kakofoni tidevarvets
alla musikaliska rikedomar. Ack, våra läsare kommer
säkerligen ihåg, att det var Gringoires orkester!
Det är svårt att ge en föreställning om den grad av stolt
lycksalighet som slagit ut i full blom på Quasimodos sorgsna
och hemska ansikte under färden från palatset till
Grèvetorget. Detta var den första tillfredsställelse som hans
egenkärlek någonsin erfarit. Anda ditintills hade han endast lärt
känna förödmjukelse, förakt för hans samhällsställning,
avsky för hans person. Trots sin dövhet insöp han begärligt,
likt en verklig påve, bifallsropen från denna folkmassa, som
han hatade, därför att han kände sig hatad av den. Vad
betydde det, att hans folk utgjordes av narrar, tjuvar och
tiggare! Det var dock alltjämt ett folk och han var dess suverän.
Och han upptog på allvar alla dessa ironiska applåder, alla
dessa hånfulla vördnadsbetygelser, i vilka det dock låg en
smula mycket verklig fruktan. Ty puckelryggen var stark,
den krokbente var vig, den döve var ondskefull — tre
egenskaper som lägger band på förlöjligandet.
För övrigt är det knappast troligt, att den nye narrpåven
själv gjorde sig räkenskap för de känslor, som han erfor, och
för de känslor som han ingav. Den själ som hade sin hemvist
i hans vanskapta kropp saknade nödvändigtvis något, den
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
