Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Följden av att nattetid följa efter en vacker flicka på gatorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
käns uppmärksamhet. Hon hade flera gånger ängsligt sett
sig om; hon hade till och med tvärstannat för att vid
ljusskenet, som strömmade ut från den på glänt stående dörren till
en bagarbod, granska honom från topp till tå, och sedan
hade Gringoire sett, hur hon gjorde den där lilla grimasen,
han redan förut observerat, varpå hon skyndat vidare.
Denna lilla grimas gav Gringoire något att tänka på. Det
låg säkerligen både förakt och ironi i denna älskliga grimas.
Han hade också börjat gå med sänkt huvud, liksom för att
räkna stenarna i stenläggningen, och följa efter flickan på
längre avstånd. Hon hade just vikit om ett gathörn, så att
han förlorat henne ur sikte, då han hörde henne uppgiva ett
genomträngande skrik.
Han påskyndade sina steg.
Gatan låg i mörker. Men tack vare en i olja indränkt
blån-tott, som brann innanför ett järngaller vid foten av en
Jungfru Maria-bild vid hörnet av gatan, kunde Gringoire
urskilja zigenerskan, som försökte frigöra sig ur armarna på två
män, vilka ansträngde sig att kväva hennes rop. Den
stackars lilla geten, som var alldeles förfärad, stod där med
sänkta horn och bräkte.
— Hjälp, hjälp, nattväktare! ropade Gringoire och
rusade modigt fram. Den ene av männen, som höll fast flickan,
vände sig mot honom. Det var Quasimodos
skräckingivan-de ansikte.
Gringoire tog inte till flykten, men han tog inte heller
något steg framåt.
Quasimodo rusade fram mot honom, kastade honom
med ett knytnävsslag fyra steg tillbaka och försvann in i
mörkret, bärande den unga flickan kastad över armen som
ett sidenskärp. Hans följeslagare följde efter honom, och
den stackars geten kom springande efter dem alla under
klagande bräkningar.
— Mord! Mord! ropade den stackars zigenerskan.
— Halt, skurkar, och låt mig ta hand om slinkan! ropade
plötsligt med tordönsröst en ryttare, som vek om närmaste
gathörn.
Det var en kapten vid kungens bågskyttar, beväpnad från
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
