Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Den krossade krukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därmed gjorde han helt om och, orienterande sig medelst
näsa och öron, bemödade han sig om att återfinna den
eftersträvade madrassen. Men förgäves. Där fanns endast
tvärgator och återvändsgränder, bland vilka han ständigt
tvekade och letade sig fram på måfå, allt mer och mer
bortkommen i denna labyrint av mörka gränder. Till sist förlorade
han alldeles tålamodet:
— Förbannade vare dessa gränder! Det är djävulen som
skapat dem med sin bockfot som mönster!
Detta utrop beredde honom en viss lindring, och ett
svagt, rödaktigt ljussken, som han i samma ögonblick
urskilde längst in i en lång och smal gränd, piggade upp
honom riktigt.
— Gud vare lovad! sade han. Där borta är det. Det är
min madrass som brinner. Och liknande sig vid en sjöman,
som förlist i nattens mörker, tillade han fromt: Var hälsad,
havets stjärna!
Han hade nätt och jämnt tagit några steg in i denna långa
gränd, som, då den sluttade och inte var stenlagd, blev allt
smutsigare och smutsigare ju längre in han kom, förrän han
lade märke till något högst sällsamt. Utefter dess längd
rörde sig några otydliga, oformliga massor som förflyttade sig
fram mot ljusskenet vid bortre änden, någonting som
påminde om dessa klumpiga insekter, som nattetid kravlar sig
från grässtrå till grässtrå fram mot en stockeld.
Ingenting gör en människa så oförvägen som att veta sig
vara alldeles utblottad. Gringoire fortsatte alltjämt sin väg
och hade snart hunnit fatt den långsammaste av dessa
larver, som kom krälande efter de andra. Då han kom
närmare, såg han, att den inte var något annat än en stackars
krympling, som hasade sig fram på händerna likt en skadad
spindel, som endast har två ben kvar. I samma ögonblick
som han passerade förbi denna spindel med
människoansikte, höjde den sin jämmerliga röst mot honom:
— La buona mancia, signor! La buona mancia!
— Måtte hin ta dig, sade Gringoire, och mig
tillsammans med dig, om jag förstår vad du menar!
Och han gick vidare.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
