Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tegrerande del. Hans utstående vinklar passade in i
byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan
till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans
hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom
rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt
såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde
ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal.
Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans
sköld-paddskal.
Det är överflödigt att ge läsaren en vink om att han inte
behöver taga efter bokstaven de bilder, som vi är nödsakade
att använda för att kunna uttrycka denna sällsamma
överensstämmelse mellan en människa och en byggnad. Och
inte heller är det mindre uppenbart, i vilken grad han måste
ha gjort sig förtrogen med hela katedralen under sin
långvariga, oavbrutna vistelse där. Den var hans eget hemvist, den
hade inga djup i vilka inte Quasimodo trängt ned, ingen
höjd, som han inte nått upp till. Mången gång hade han
klättrat uppför dess fasad från ena våningen till den andra
utan andra hjälpmedel än de arkitektoniska eller
skulpterade ojämnheterna. Tornen, på vilka man ofta såg honom
klänga, likt en ödla över en lodrät mur — dessa byggnadens
två jättekäglor, så höga, så hotfulla, så skräckingivande —
kom honom aldrig att känna svindel eller fruktan. När man
såg dem så milda under hans hand, så lätta att klättra uppför,
hade man kunnat säga, att han hade tämjt dem. Genom att
ständigt ströva, klättra och hoppa omkring bland
jätte-kate-dralens avgrunder, hade han, så att säga, förvandlats till både
apa och stenget, likt det kalabresiska barnet, som kan simma,
innan det kan springa, och redan som liten leker i havet.
Och inte bara hans kropp, utan även hans själ tycktes ha
format sig efter katedralen. I vilket tillstånd befann sig
denna hans själ? Hur hade den böjts, vilken form hade den
antagit i detta tätt åtsittande skal, under detta vilda och ensliga
liv? Det vore svårt att säga. Quasimodo var född enögd,
puckelryggig, linkande. Det var endast med stor svårighet
och det yttersta tålamod, som Claude Frollo hade lärt
honom att tala. Men ett ont öde förföljde det stackars hittebar-
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
