Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla hans tillgivenhet. Valvtornet och de två klocktornen var
för honom tre stora burar, i vilka fåglarna, inlärda av
honom, sjöng enbart för honom. Det var emellertid dessa
samma klockor, som hade gjort honom döv. Men en mor älskar
mången gång det barn högst, som kostat henne det största
lidandet.
Det är visserligen sant, att deras röster var de enda, som
han ännu kunde höra. Av denna anledning var storklockan
den högst älskade av alla. Det var henne, som han föredrog
bland hela denna familj av larmande systrar, som dansade
kring honom på helgdagarna. Denna klocka kallades Marie.
Hon var placerad i södra tornet, där hon inte hade något
annat sällskap än sin syster Jacqueline, en klocka av mindre
dimensioner, innesluten i en mindre bur bredvid hennes.
Denna sistnämnda klocka var uppkallad efter hustrun till
Jean de Montagu, vilken skänkt henne till kyrkan, något
som emellertid inte hade hindrat, att han uppträdde utan
huvud vid Montfaucon. I det norra tornet fanns sex andra
klockor, under det att de sex allra minsta bebodde
valvtornet tillsammans med träklockan, som ringde endast från
skärtorsdagsmorgonen till påskaftonsmorgonen. Alltså hade
Quasimodo femton klockor i sin seralj, men stora Marie var
hans favorit.
Det är inte lätt att ge en föreställning om hans förtjusning
de stora ringningsdagarna. I samma ögonblick, som
ärkedjäknen skickade i väg honom med ordet "Gå", skyndade
han uppfor spiraltrappan i tornet så fort, att ingen hade
hunnit med. Alldeles andfådd rusade han in i
tornkammaren till Marie. Han betraktade henne ömt ett ögonblick, så
tilltalade han henne sakta, klappade henne, som om hon
varit en häst, som anträder en lång ritt. Han beklagade henne
för den ansträngning, hon nu måste göra. Efter dessa första
smekningar ropade han till sina medhjälpare i våningen
inunder, att de skulle börja. Dessa klängde sig fast vid repen,
klockaxeln började gnissla, och den väldiga metallkupan
satte sig långsamt i rörelse. Skälvande av iver följde
Quasimodo henne med blicken. Kläppens första slag kom
bjälklaget, på vilket han stigit upp, att darra. Quasimodo vibrera-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
