Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans utomordentligt utvecklade styrka var ytterligare en
anledning till elakhet.
För övrigt måste man göra honom den rättvisan att säga,
att hans elakhet kanske inte var medfödd. Redan under sina
första steg bland människorna hade han känt sig och sedan
sett sig tillbakastött, förskjuten, brännmärkt. Det mänskliga
ordet, riktat till honom, hade alltid varit ett hån eller en
förbannelse. Under uppväxtåren hade han inte känt annat än
hat omkring sig. Han hade hållit till godo därmed. Han
hade lagt sig till med den allmänna elakheten. Han hade
tillgripit det vapen, varmed man sårat honom.
När allt kommer omkring, så vände han sig endast
motsträvigt mot mänskligheten. Hans katedral var tillräcklig
för honom. Den var befolkad av marmorbildstoder, kungar,
helgon, biskopar, som åtminstone inte skrattade honom rätt
i ansiktet, utan såg ned på honom med ständigt samma lugn
och välvilja i blicken. De andra bilderna, de av vidunder och
demoner, hyste intet hat mot honom, Quasimodo. Därtill
liknade han dem alltför mycket. De tycktes snarare håna
den övriga mänskligheten. Helgonen var hans vänner och
välsignade honom. Och till följd därav brukade han ha
långa samtal med dem. Många timmar i sträck kunde han
sitta nerhukad framför en av dessa bildstoder, inbegripen i
samtal med den, och om någon närmade sig honom vid ett
dylikt tillfälle, flydde han, likt en älskare, överraskad vid en
serenad.
Och katedralen var inte bara hans samhälle; den var hans
värld, den var hela naturen. Han drömde inte om några
andra blomsterspaljéer än de ständigt blommande målade
fönstren, ingen annan skugga än den från bladverket av
sten, lastat med fåglar, som skjuter ut från de sachsiska
kapi-tälerna, inga andra berg än kyrkans väldiga torn, ingen
annan ocean än Paris, som brusade vid deras fötter.
Men vad han framför allt älskade i denna moderbyggnad,
vad som framför allt väckte hans själ och emellanåt gjorde
honom lycklig, det var klockorna. Han älskade dem, smekte
dem, pratade med dem, förstod dem. Från klockspelet i
tornet över korsvalvet till storklockan över portalen delade de
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
