Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dotter till Gybertaut, båtsångare i Reims, samme man, som
spelade för kung Karl VII vid hans kröning, då han
färdades nedför vår flod Vesle från Sillery till Moison och
Jungfrun1 följde med honom i båten. Fadern dog, då
Pa-quette ännu var helt liten, så att hon endast hade kvar sin
mor, som var syster till mäster Mathieu Pradon,
kopparslagare vid Rue Parin-Garlin i Paris som dog i fjol. Så ni ser,
att hon var av bättre familj. Olyckligtvis var modern en
beskedlig varelse, så Paquette fick inte lära sig något annat än
litet sömnad och att göra leksaker, vilket inte hindrade den
lilla flickan från att bli mycket lång och förbli mycket fattig.
Både mor och dotter bodde nere vid floden i Reims, vid Rue
Folle-Peine. Lägg märke till det, ty jag för min del tror, att
det var just det, som bringade Paquette olycka. Anno 61, det
år då konung Ludvig XI, som Gud måtte bevara, blev
krönt, var Paquette så glad och söt, att hon överallt kallades
Chantefleurie. Stackars flicka! Hon hade sådana vackra
tänder, och hon var så förtjust i att skratta för att få visa
dem. Men den flicka, som är förtjust i att skratta, är på
vippen att råka illa ut; de vackra tänderna fördärvar ofta de
vackra ögonen, och så blev fallet med Chantefleurie. Det
hade gått henne och modern illa sedan faderns död, deras
leksaker inbringade dem knappast mer än sex denierer i
veckan. Nu var den tiden slut, då Gybertaut, hennes far, fått
tolv sols för en enda sång. En vinter — det var samma år
61 — då de stackars kvinnorna inte hade en vedpinne i huset
och det var mycket kallt, så att Chantefleurie fick en sådan
vacker färg, att somliga män kallade henne Paquette
(Tu-senskönan) och andra Paquerette — understå dig inte att
bita i kakan, Eustache! — och det blev hennes olycka! Det
såg vi med detsamma en söndag då hon kom till kyrkan med
ett guldkors om halsen. Vid fjorton års ålder. Betänk det!
Till en början var det unge vicomte de Cormontreuil, som
hade ett slott tre kvarts mil utanför Reims! Sedan blev det
mes-sire Henri de Triancourt, kungens stallmästare; och sedan
gick hon längre ned, Chiart de Beaulion, en underofficer, och
1 Jungfrun av Orleans.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
