Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tag bort det där barnet! utropade hon. Zigenerskan
kommer genast förbi!
Sedan föll hon framstupa på golvet, och hennes panna slog
mot det med ljudet av sten mot sten. De tre kvinnorna trodde,
att hon var död. Men minuten efteråt rörde hon på sig, och de
såg, hur hon på händer och knän kröp in i vrån, där den lilla
skon fanns. Sedan vågade de inte titta in. De såg henne inte
vidare, men de hörde tusende kyssar och suckar, omväxlande
med ömma utrop och dova dunsar, liksom då någon dunkar
huvudet mot väggen. Efter en av dessa dunsar, som var så
våldsam, att den skrämde dem alla, inträdde tystnad.
— Jag undrar, om hon tagit livet av sig? sade Gervaise,
i det hon till sist vågade sticka in huvudet genom gluggen.
Syster! Syster Gudule!
— Syster Gudule! upprepade Oudarde.
— O, min Gud, hon rör sig inte! återtog Gervaise. Tror
ni, att hon är död? Gudule! Gudule!
Mahiette, som hittills varit alldeles mållös av förfäran,
vågade nu sticka in huvudet genom gluggen.
— Paquette! ropade hon. Paquette-la-Chantefleurie!
Ett barn, som helt oförsiktigt vågar blåsa på luntan till en
sprängladdning, så att den exploderar mitt för dess ansikte,
hade inte kunnat bli mera förskräckt, än vad Mahiette blev
av den verkan, hennes ord framkallade.
Cellkvinnan darrade i hela kroppen, reste sig upp på sina
bara fötter och sprang fram till gluggen med så lågande
ögon, att Mahiette och Oudarde jämte Gevaise och gossen
drog sig tillbaka ända till kajens bröstvärn.
Nu blev cellkvinnans hemska ansikte åter synligt i gluggen.
— O! ropade hon med ett gällt skratt. Det är
zigenerskan, som ropar på mig!
I samma ögonblick fångades hennes stela blick av den
scen, som utspelades kring skampålen. Hennes panna
rynkades i förfäran, hon bredde ut sina benrangelsarmar och
ropade med rosslande röst:
— Det är således åter du, Egyptens dotter! Det är således
du, som ropar på mig! Du barntjuv! Förbannad vare du!
Förbannad! Förbannad!
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
