Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 1. Faran av att anförtro sin hemlighet åt en get
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ögonblicket efteråt drogs förhänget för dörren åt sidan,
och zigenarflickan blev synlig på tröskeln, rodnande,
förvirrad, andfådd och med nedslagna stora ögon. Hon vågade
inte gå ett enda steg närmare.
Bérangère klappade händerna.
Danserskan stod orörlig på tröskeln. Hennes
uppträdande hade en sällsam verkan på denna grupp unga flickor.
Säkert är, att en otydlig och omedveten önskan att behaga den
vackre officeren gripit dem alla, att den lysande uniformen
med ens blivit medelpunkten för allas intresse och att det
från och med det ögonblick, då han först visat sig bland
dem, rått en viss hemlig, dov rivalitet, knappast erkänd av
dem själva men inte desto mindre märkbar i alla deras ord
och åtbörder. Men alldenstund de var ungefar lika vackra,
så kämpade de med lika vapen, och var och en av dem
kunde hysa lika stort hopp om att avgå med segern.
Zigenarflickans ankomst gjorde plötsligt slut på denna jämvikt.
Hennes skönhet var av ett sådant sällsynt slag, att så fort hon
visade sig i rummet, tycktes hon sprida omkring sig ett
bländande ljus. Inne i detta rum med de mörka draperierna och
boaseringarna var hon ojämförligt mycket vackrare och
mera strålande, än hon varit nere på torget. Mot sin vilja
kände de unga damerna sig bländade. Var och en av dem
insåg, att hennes egen skönhet så att säga ställdes i skuggan,
och till följd därav förändrade de med ens taktik, utan att ett
enda ord yttrats därom av någon av dem. Men det oaktat
förstod de varandra fullkomligt. En fiende befann sig mitt
ibland dem; alla kände det, alla gjorde gemensam sak med
varandra. Till följd därav rönte zigenarflickan ett iskallt
mottagande. De granskade henne från topp till tå och såg
sedan på varandra. Det var tillräckligt, allt var förstått.
Under tiden väntade den unga flickan på att bli tilltalad, varvid
hon kände sig så upprörd, att hon inte vågade höja blicken.
Kaptenen var den, som bröt tystnaden.
— På min ära, sade han i sin vanliga inbilska ton, en
förtjusande varelse! Eller vad tycker ni, kära kusin?
Denna anmärkning, som en finkänsligare beundrare
åtminstone skulle ha uttalat med dämpad röst, bidrog inte till
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
