Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 5. De två svartklädda männen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärkedjäknen hörde inte på honom.
— O, dåre, återtog han, utan att vända blicken från
fönstret. Och även om du med dina svaga vingar hade
kunnat genomtränga denna fruktansvärda väv, tror du, att du
hade kunnat uppnå ljuset? Ack! Glaset utanför, detta
genomskinliga hinder, denna kristallvägg, som är hårdare än
koppar och som skiljer all filosofi från sanningen, hur skulle
du ha kunnat passera genom den? O, vetandets inbilskhet!
Hur många vise män har inte kommit fladdrande långa
vägar för att krossa huvudet mot dig! Hur många varandra
stridiga system kommer inte förgäves surrande mot denna
eviga barriär!
Han tystnade. Denna sista tanke, som nästan omärkligt
återfört hans tankegång från honom själv till vetenskapen,
lugnade honom, och Jacques Charmolue återkallade
honom helt och hållet till verkligheten genom att fråga:
— Seså, mästare, när vill ni hjälpa mig att göra guld? Jag
brinner av längtan att lyckas därmed!
Ärkedjäknen ruskade med ett bittert leende på huvudet.
— Mäster Jacques, läs Miche Psellus Dialogus de energia et
operatione daemonum. Det, som vi gör, är inte alldeles
oskyldigt.
— Tala inte så högt, mästare! Jag har haft mina aningar,
sade Charmolue. Men man måtte väl få fuska litet i
hermetiken, när man bara är kunglig prokurator i kyrkliga
angelägenheter och har trettio écus om året. Men tala endast sakta.
I samma ögonblick nådde ett tuggande ljud Charmolues
ängsliga öra.
— Vad är det där? frågade han.
Det var studenten, som, kännande sig mycket uttråkad
och mycket öm i hela kroppen, just hade funnit en torr
brödbit och en möglig ostkant och nu utan vidare ceremonier
börjat äta upp dem. Alldenstund han var mycket hungrig,
smackade han belåtet vid varje munsbit, och det var detta
ljud, som oroat kunglige prokuratorn för kyrkliga
angelägenheter.
— Det är min katt, sade ärkedjäknen hastigt, som låter
en råtta sig väl smaka.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
