Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 5. De två svartklädda männen - 6. Verkan av sju svordomar, uttalade i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna förklaring tillfredsställde Charmolue.
— Ja visst, mästare, sade han med ett vördnadsfullt
småleende. Varje stor filosof har sitt husdjur.
Men dom Claude som fruktade något nytt upptåg från
Jehans sida, påminde sin värde discipel om att de hade
några figurer nere vid portalen att studera tillsammans, och
båda lämnade cellen, till stor lättnad för studenten, som på
allvar börjat frukta, att hans knä skulle få en fördjupning
efter hans haka.
SJÄTTE KAPITLET
Verkan av sju svordomar,
uttalade i det fria
— Gud vare lovad! utropade mäster Jehan, i det han kom
fram från sitt gömställe. Äntligen har de där två ugglorna
givit sig i väg! Och’ Och! Hax! Pax! Loppor! Galna hundar!
Djävulen! Jag har fått nog av deras samtal. Mitt huvud surrar
som en kyrkklocka! Och möglig ost på köpet! Brrr! Nu
måste jag skynda mig att taga hand om store brors börs och
förvandla dess innehåll till buteljer.
Han kastade en öm och beundrande blick in i pungen,
ordnade sin klädsel litet, gned av stövlarna, dammade av
rockärmarna, som blivit gråa av aska, visslade en melodi,
piruetterade ett slag, tittade sig omkring i cellen för att se
efter, om där fanns någonting annat, han kunde taga med sig,
skrapade här och där på ugnen lös någon glasamulett, som
han kunde skänka Isabeau la Thierry, och stötte till sist upp
dörren, som brodern lämnat olåst såsom ett sista bevis på
omtänksamhet och som Jehan i sin tur lämnade öppen
såsom ett sista bevis på odygd, och hoppade som en fågel
nedför spiraltrappan.
Mitt i den mörka trappan stötte han med armbågen emot
någonting, som brummande drog sig åt sidan; han antog,
att det var Quasimodo, och det föreföll honom så löjligt, att
han, då han gick nedför resten av trappan skakade av skratt
och alltjämt skrattade, då han kom ut på torget.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
