Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 6. Verkan av sju svordomar, uttalade i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de en skylt, som är som en rebus, och den tycker jag om.
— Ge tusan i rebusen, Jehan! Vinet är bättre på Evas
äpple, och dessutom finns det vid sidan om porten en
vin-ranka i solskenet, som piggar upp dig, medan jag dricker.
— Nåväl! Kör således för Eva och hennes äpple, sade
studenten, i det han tog Febus under armen.
De två vännerna styrde sina steg mot "Evas äpple". Det
är knappast nödvändigt att omtala, att de först stoppade ned
pengarna igen och att ärkedjäknen följde efter dem.
Arkedjäknen följde efter dem, blek och med mörk
uppsyn. Var väl detta den Febus, vars förbannade namn varit
inblandat i alla hans tankar, sedan hans samtal med
Gringo-ire? Han visst det inte, men det var i varje fall en Febus, och
detta magiska namn var en tillräcklig anledning för
ärkedjäknen att smyga sig efter de två sorglösa dryckesbröderna,
lyssna till deras ord och med spänd uppmärksamhet
iakttaga deras minsta rörelser. Ingenting var emellertid lättare än
att höra allt de sade, så högt talade de och så föga brydde de
sig om att alla, som de mötte, lärde känna deras
hemligheter. De pratade om dueller, om flickor, dryckeslag och galna
upptåg.
Då de vek om ett gathörn, nådde ljudet av en tamburin
deras öron från en öppen plats i närheten. Dom Claude
hörde officeren säga till studenten:
— Blixt och dunder! Låt oss raska på.
— Varför det, Febus?
— Jag är rädd att zigenerskan skall få se mig.
— Vilken zigenerska?
— Flickan med geten.
— Esmeralda?
— Just hon, Jehan. Jag glömmer alltid hennes konstiga
namn. Låt oss raska på. Hon skulle kunna känna igen mig,
och jag vill inte, att hon skall tilltala mig på gatan.
— Känner ni henne således, Febus?
Nu såg ärkedjäknen, att Febus flinade, lutade sig fram
och viskade något i örat på Jehan. Så brast Febus i skratt och
knyckte med triumferande min på huvudet.
— Verkligen? sade Jehan.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
