Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 7. Spökmunken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nåväl, du Antikrists lärjunge, måtte djävulen strypa
dig! skrek Febus och knuffade till den berusade studenten,
som raglade mot väggen och gled utefter den sakta ned på
Filip Augusts stenläggning. Tack var den återstod av
broderskänsla, som aldrig helt och hållet överger en supbroders
hjärta, rullade Febus med foten Jehan till ett av dessa den
fattiges örngott, som försynen alltid håller redo vid varje
gathörn i Paris och som de rika helt föraktfullt kallar
sophögar. Kaptenen lade varsamt Jehans huvud till rätta mot ett
sluttande plan av ruttnade kålhuvuden och denne började
med ens snarka i den allra präktigaste bas. Emellertid fanns
det ännu litet agg kvar i kaptenens hjärta.
— Så mycket värre för dig, om djävulens kärra hämtar
dig i förbifarten, sade han till den stackars sovande
studenten och gick sin väg.
Mannen i kappan, som fortsatt att följa efter, stannade ett
ögonblick framför den på marken utsträckte studenten,
liksom av obeslutsamhet; så drog han en djup suck och följde
kaptenen.
Då kapten Febus vek in på Rue Saint-André-des-Artes,
observerade han, att någon följde efter honom. Då han
händelsevis kastade en blick omkring sig, såg han nämligen en
skugga smyga sig efter honom utefter husväggen. Han
stannade, skuggan stannade; han gick vidare, även skuggan gick
vidare. Detta oroade honom emellertid högst obetydligt.
— Asch! sade han för sig själv. Det spelar ingen roll, ty
jag har inte ett enda öre på mig.
Framför Autonkollegiet stannade han. Gatan låg alldeles
övergiven. Medan han stod där och tittade, såg han skuggan
närma sig med långsamma steg, så långsamma steg, att han
mycket väl hann lägga märke till, att denna samma skugga
var klädd i hatt och kappa. Då den kommit nära honom,
stannade den och förblev stående lika orörlig som
kardinalens staty. Men den riktade på Febus ett par ögon, som lyste
som en katts i mörkret.
Kaptenen var modig och skulle inte ha känt någon
fruktan för en bov med en dolk i handen. Men denna vandrande
bildstod, denna förstelnade människa, kom blodet i hans
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
