Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 8. Nyttan av fönster som vetter mot floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall ni med min religion att göra?
— Så att vi skall kunna gifta oss, svarade hon.
Kaptenens ansikte uttryckte förvåning, häpnad och
förakt.
— Asch! sade han. Vem tänker väl här på att gifta sig?
Zigenerskan bleknade, och hennes huvud sjönk ned mot
bröstet.
— Älskade, sade Febus ömt, vad är meningen med alla
dessa dumheter? Vad skall det tjäna till att gifta sig? Älskar
vi varandra mindre, därför att en präst inte rabblat upp en
massa latinska ord över oss?
Och medan han sade detta i sin allra ömmaste ton,
flyttade han sig ännu närmare flickan, och hans smekande
händer hade återtagit sin förra ställning kring den smärta och
smidiga midjan, hans ögon blixtrade ännu mer.
Under tiden hade dom Claude iakttagit allt från sitt
gömställe. Springorna mellan de murknade plankorna i
dörren lämnade fritt tillträde för hans rovfågelsblick. Det
måste erkännas att det var en prövande syn för en
mörkhyad, bredaxlad präst, ända till detta ögonblick dömt till den
strängaste klosterkyskhet. Han kände sig sällsamt upprörd,
och var och en, som hade sett den olycklige mannens ansikte
tätt intill de maskstungna plankorna, hade kunnat tro sig se
en tiger, som mellan järngallren i sin bur betraktar en
scha-kal som håller på att sluka en gasell.
Plötsligt ryckte Febus med en snabb rörelse bröstduken
av flickan helt och hållet. Den stackars flickan, som satt där
blek och tankfull, spratt till, som om hon vaknat upp ur en
dröm, drog sig hastigt tillbaka från den närgångne
kaptenen, kastade en blick på sin blottade barm, och rodnande,
förvirrad, stum av blygsel, lade hon sina två vackra armar i
kors över den för att dölja den. Om det inte varit för den
rodnad, som glödde på hennes kinder, där hon stod, tyst och
orörlig, hade man kunnat taga henne för en bildstod av
Blygsamheten. Hennes blick var sänkt.
Vid kaptenens handling hade den hemlighetsfulla
amulett som hon bar om halsen, blivit blottad.
— Vad är det där? sade han, i det han begagnade sig av
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
