Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon började tyst mumla:
— Avsluta ert verk! Avsluta ert verk! Utdela det sista
hugget!
Och hennes huvud sjönk ned mellan axlarna, liksom på
lammet, när det väntar att slaktaren skall slå till.
— Jag inger er alltså en sådan fasa? sade han till sist.
Hon svarade inte.
— Inger jag er en sådan fasa? upprepade han.
Hennes läppar förvreds, liksom till ett småleende.
— Ja, sade hon. Bödeln hånar den dödsdömda! Sedan
månadtal förföljer han mig, hotar mig, inger mig förfaran.
Om inte han hade varit, o, min Gud, så lycklig jag skulle ha
varit! Det är han, som kastat mig i denna avgrund! O, Gud,
det är han som har dödat, det är han som har dödat honom,
min Febus! Här brast hon i snyftningar och höjde blicken
mot prästen.
— O, usling, vem är ni? Vad har jag gjort er? Hatar ni
mig således så djupt? Vad har ni emot mig?
— Jag älskar dig! utropade prästen.
Hennes tårar upphörde plötsligt, hon såg på honom med
nästan idiotisk min. Han hade fallit på knä och omslöt
henne nu med sin brinnande blick.
— Hör du? Jag älskar dig! utropade han ännu en gång.
— En sådan kärlek! sade den olyckliga, skälvande.
Han svarade:
— En fördömds kärlek.
Båda förblev tysta några minuter, förkrossade under
tyngden av sina sinnesrörelser, han vanvettig, hon nästan
bedövad.
— Hör på, sade till sist prästen, och ett sällsamt lugn
hade kommit över honom. Du skall få veta allt. Jag skall
omtala för dig vad jag hittills knappast vågat säga mig själv, då
jag i smyg rannsakat mitt samvete under nattens mörkaste
timmar, då Gud inte mera tycktes se en. Hör på, innan jag
mötte dig, unga flicka, var jag lycklig. . .
— Och jag! suckade hon svagt.
— Avbryt mig inte. Ja, jag var lycklig, åtminstone trodde
jag mig vara det. Jag var ren, jag hade en själ, uppfylld av
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
