Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Javisst, fortsatte han med ett sällsamt lugn. Kränk
mig, håna mig, krossa mig med ditt förakt, men kom, kom!
Låt oss skynda. Det skall ske i morgon, säger jag dig. Detta
ohyggliga, att se dig föras bort i den där kärran! O,
förbarmande! Aldrig har jag känt såsom nu, hur högt jag älskar
dig. O, följ med mig! Du skall få tid att lära dig att älska
mig, sedan jag räddat dig. Du skall få så lång tid på dig, som
du vill, men kom! I morgon! I morgon! Galgen, din
avrättning! O, rädda dig! Skona mig!
Han grep henne i armen, han var vild, han ville släpa
henne med sig.
Hon fixerade honom med sin stela blick.
— Vad har det blivit av Febus?
— Ah, sade prästen och släppte hennes arm. Du har
intet medlidande.
— Vad har det blivit av min Febus? upprepade hon kallt.
— Han är död! utropade prästen.
— Död! sade hon i samma kalla och livlösa ton. Varför
talar du då till mig om att leva?
Han hörde inte på henne.
— Ja, sade han som om han talat för sig själv, han måste
vara riktigt död. Dolken trängde djupt in. Jag tror att jag
nådde hans hjärta med dolkspetsen. O, hela min själ låg i
denna dolkspets!
Den unga flickan kastade sig över honom som en
uppretad tigrinna och knuffade honom med övernaturlig styrka
mot trappan.
— Gå, vidunder! Gå, mördare! Låt mig dö! Måtte bådas
vårt blod ständigt klibba vid din panna! Bli din, präst?
Aldrig, aldrig! Ingenting skall förena oss, inte ens själva
helvetet! Gå, usling! Aldrig!
Prästen hade vacklat mot trappan. Han frigjorde under
tystnad sina fötter från kåpans veck, tog sin lykta och
började långsamt gå uppför trappan, som ledde till dörren. Han
öppnade dörren och gick ut. Helt plötsligt såg den unga
flickan åter hans huvud; ansiktsuttrycket var förfarande, och
han skrek, hes av raseri och förtvivlan:
— Jag säger dig, att han är död!
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
