Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara” - 5. Modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon föll med ansiktet mot golvet, och sedan hördes nere
i fängelsehålan intet annat ljud än plaskandet av
vattendroppen, som i mörkret krusade polens yta.
FEMTE KAPITLET
Modern
En morgon, då majsolen steg upp över mörkblåa skyar,
hörde cellkvinnan i Tour-Roland bullret av vagnshjul, av hästar
och klirrandet av järn från Grèvetorget. Hon stördes endast
helt litet därav, men knöt ihop sitt hår över öronen för att
utestänga ljudet, och liggande på sitt knä återupptog hon
betraktandet av det livlösa föremål, som hon dyrkat i
femton år. Såsom vi redan sagt, var denna lilla sko hela hennes
värld. Hennes tankar koncentrerade sig kring den och skulle
inte lämna den, förrän hon dog. Vilka bittra förbannelser
hon hade andats till himmelen, vilken hjärtslitande klagan,
vilka böner och snyftningar, visste endast den dystra
källarhålan i Tour-Roland! Denna morgon tycktes hennes
förtvivlan bryta fram ännu våldsammare än vanligt, och man
hörde därutifrån, hur hon jämrade sig med en högljudd och
entonig röst, som skar en i hjärtat.
— O, mitt barn! sade hon. Mitt barn, mitt stackars kära
lilla barn! Jag skall aldrig mera få återse dig! Det är förbi,
allt är förbi! Det förefaller mig, som om det hade hänt i går.
Min Gud! Min Gud! Att du kunde taga henne ifrån mig så
snart! Det hade varit bättre, om du inte alls hade givit mig
henne! Vet du då inte, att barnen är vårt eget kött och blod
och att en mor, som förlorat sitt barn, inte längre kan tro på
Gud? O, jag eländiga varelse, som skulle gå ut just den
dagen! O, Herre! Herre, att du kunde taga henne ifrån mig på
detta sätt! Såg du mig då aldrig med henne, när jag värmde
henne, salig av fröjd, när hon skrattade åt mig, då jag
ammade henne, då jag lät hennes små fötter krypa uppför min
barm, upp till mina läppar? O, om du endast hade sett det,
min Gud, skulle du haft förbarmande med min glädje, du
skulle inte ha tagit ifrån mig det enda, som det återstod mig
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
