Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 5. Modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stege stod verkligen rest mot den permanenta galgen och
en bödelsknekt höll på att göra ren kedjorna, som rostat av
regnet. Några nyfikna stod skockade omkring honom.
Skaran av muntra barn hade redan hunnit långt bort.
Säckkvinnan spejade efter någon förbigående, som hon
kunde utfråga. Alldeles i närheten av sin cell blev hon varse
en präst, som tycktes stå och läsa i det allmänna breviariet,
men vars tankar tycktes vara mindre upptagna av den av ett
galler skyddade boken än av galgen, på vilken han gång på
gång kastade en sträng och dyster blick. Hon kände igen
ärkedjäknen av Josas, en helig man.
— Min far, frågade hon, vem skall de hänga därborta?
Prästen såg på henne utan att svara.
Hon upprepade sin fråga, och då sade han:
— Det vet jag inte.
— Det var nyss några barn här, som sade, att det var en
zigenerska, fortsatte cellkvinnan.
— Jag tror att så är, sade prästen.
Då brast Paquette-la-Chantefleurie i ett gapskratt,
erinrande om en hyenas tjut.
— Syster, sade ärkedjäknen, hatar ni zigenerskorna så?
— Hatar dem! utbrast cellkvinnan. De är trollpackor,
barntjuvar! De har ätit upp min lilla flicka, mitt barn, mitt
enda barn! Jag har intet hjärta kvar, de har ätit upp det!
Hon var förfärande. Prästen betraktade henne kallt.
— Det finns en ibland dem som jag hatar framför allt
och som jag har förbannat, fortsatte hon, en ung en, som är
så gammal, som min lilla flicka skulle ha varit, om inte
hennes mor ätit upp min lilla flicka. För var gång denna
huggormars avföda går förbi min cell, sjuder blodet i mina
ådror.
— Nåväl, syster, gläd er nu, sade prästen kallt som en
gravstod. Det är just henne ni snart får se dö.
Hans huvud sjönk ned mot bröstet, och han avlägsnade
sig långsamt.
Cellkvinnan gnuggade händerna i förtjusning.
— Jag har förutsagt henne, att hon skulle få gå upp där
igen. Tack, präst, ropade hon, och sedan började hon med
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
