Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 6. Tre män med hjärtan av olika slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Amen! sade ärkedjäknen.
Han vände den livdömda ryggen, hans huvud sjönk ned
mot bröstet, han lade armarna i kors och återvände till sitt
följe av präster, och minuten efteråt försvann han med
korset, vaxljusen och kåporna under katedralens mörka
valvbågar, och hans sonora stämma förtonade så småningom i
koret.
Samtidigt förtonade även ackompanjemanget av
schweizarnas hillebarder mellan pelarna i kyrkans skepp; det var
som om en klocka slagit den sista timmen av den livdömdas
liv.
Emellertid lämnades Notre-Dames portar öppna, så att
man kunde se in i den tomma ödsliga, mörka kyrkan utan
vaxljus, utan sång.
Den dömda stod orörlig kvar på den plats, där man ställt
henne, och väntade på vad man skulle ta sig till med henne.
Det blev nödvändigt för en av befälet att stöta på mäster
Charmolue, som under hela den föregående scenen hade
stått försänkt i betraktelser över den basrelief på
huvudportalen, som, enligt somliga, framställer Abrahams offer,
enligt andra finnandet av de vises sten, varvid ängeln
föreställer solen, bålet elden och Abraham forskaren.
De hade mycket svårt att rycka upp honom ur detta
begrundande, men till sist vände han sig om, och vid ett tecken
av honom närmade sig två män i gula uniformer,
bödelsknektarna, zigenerskan för att åter binda hennes händer.
I det ögonblick, då den olyckliga flickan åter skulle stiga
upp i kärran och förflyttas till den slutliga skådeplatsen,
greps hon måhända av en sista önskan att leva. Hon höjde
sina torra och röda ögon mot himmelen, mot solen, mot
silverskyarna, uppblandade med fläckar av blått, så sänkte
hon dem mot marken, såg sig omkring, betraktade
människorna, husen. Medan den gulklädde mannen bakband
hennes händer, utstötte hon plötsligt ett förfärligt skri, ett
skri av glädje. På den där balkongen därborta hade hon
urskilt honom, sin vän, sin herre, sin Febus, mannen som
förändrat hela hennes liv! Domaren hade ljugit! Prästen hade
ljugit! Det var verkligen han, hon kunde inte tvivla på det.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
