Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fann sig i det närmaste galen. Den storm, som rasat
inom honom ända sedan det ögonblick då han förlorat allt
hopp och all önskan att rädda zigenarflickan, hade lämnat
honom utan en enda redig tanke. Hans förnuft låg störtat,
nästan ytterligt tillintetgjort. Endast två tydliga bilder fanns
kvar i hans själ, Esmeralda och galgen; allt annat låg i
ytterligt mörker. Dessa två bilder, som framträdde tillsammans,
visade honom en fruktansvärd syn, och ju mer han ägnade
dem vad han hade kvar av sin uppmärksamhet och sin
tan-keskärpa, desto tydligare såg han dem tillväxa i en fantastisk
stegring, den ena i behag, trollkraft, skönhet och ljus, den
andra i vederstygglighet och fasa, tills slutligen Esmeralda
framträdde för honom som en stjärna, och galgen som en
jättelik, köttlös arm.
Det är anmärkningsvärt, att under hela denna tortyr
kände han inte en enda gång någon allvarlig önskan att dö. Den
olycklige mannen var skapad så; han klängde sig fast vid
livet, måhända såg han verkligen helvetet bakom det.
Emellertid började dagsljuset avtaga. Den levande själ,
som ännu fanns kvar inom honom, började förvirrat tänka
på att vända tillbaka. Han trodde sig vara långt borta från
Paris, men när han lyckats orientera sig litet i omgivningen,
upptäckte han att han endast färdats utefter den mur, som
omgav 1’Université. Om en stund kom han ned till floden.
Där fann han en roddare, som för några denierer förde
honom över till la Cité och satte honom i land på den udde,
som sträckte sig förbi kungens trädgårdar parallellt med
holmen Passeur-aux-Vaches.
Båtens enformiga vaggning och brusandet av vattnet
hade till en viss grad sövt den olycklige Claude. Då
rodda-ren åter begivit sig av, stod han som bedövad kvar på
strandbanken och såg rakt framför sig, men han såg föremålen
endast genom ett slags förstorande dallringar, som kom allting
att framträda som en spökbild för honom.
Solen hade gått ned bakom det höga Nesletornet, och
skymningen hade nu inbrutit. Himlen var vit, och
detsamma var flodens yta. Mellan dessa två vita ytor sköt vänstra
Seinestranden, på vilken hans blick var riktad, upp som en
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
