Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tolvslag. Det klockslag, som nu klingade, var en gengångare
av det.
En vindfläkt släckte lampan, och nästan samtidigt visade
sig i motsatta hörnet av tornet en skugga, någonting vitt, en
kvinnlig gestalt. Han ryckte till. Vid sidan av denna
kvinnogestalt stod en liten get, som blandade sitt bräkande med
tornurets sista slag.
Han hade nog styrka att närmare granska synen: Det var
hon!
Hon var blek, hon var sorgsen. Hennes hår böljade ned
över axlarna, liksom på morgonen, men intet rep låg kring
hennes hals, intet rep band hennes händer; hon var fri, hon
var död! Hon var vitklädd, och över hennes huvud var
kastad en vit slöja.
Hon kom långsamt fram mot honom, i det hon blickade
upp mot himmelen, och den övernaturliga geten följde efter
henne. Han kände sig förvandlas till sten, alltför stel att
kunna fly. För varje steg framåt, som hon tog, tog han ett
bakåt, och det var allt. På så sätt kom han tillbaka in i det
mörka trappvalvet. Blodet isades i hans ådror vid tanken på
att hon kanske även skulle gå in där. Om hon hade gjort det,
hade han dött av förfaran.
Hon kom verkligen fram till dörren, stannade där några
ögonblick och blickade in i mörkret, varpå hon gick vidare,
utan att ha sett prästen. Han tyckte, att hon såg större ut, än
då hon levat. Han såg månskenet genom hennes vita
klänning, och han var tillräckligt nära henne att höra hennes
andhämtning.
Då hon hade gått förbi, började han åter gå nedför
trappan lika långsamt som han sett vålnaden gå, ty han trodde
sig själv vara en vålnad, med slocknad blick, håret på ända
och den alltjämt släckta lampan i handen. Och medan han
gick nedför torntrappan, hörde han tydligt en röst skratta
och upprepa i hans öra: "Och en ande drog fram förbi mitt
ansikte, och jag hörde ett svagt brus, och håren reste sig på
mitt huvud."
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
