Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 2. Puckelryggig, enögd och halt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET
Puckelryggig, enögd och halt
Under medeltiden och ända till Ludvig XII:s tid hade
varenda stad i Frankrike sin fristad. Dessa tillflyktsorter mitt
ibland alla de strafflagar och barbariska förordningar, som
översvämmade samhället, var ett slags öar, som sköt upp ur
denna den mänskliga rättvisans syndaflod. Varje brottsling,
som lyckades uppnå en av dem, var räddad. Inom varje
stadsdel fanns det nästan lika många fristäder som
avrättningsplatser. Det var missbruket av strafflöshet vid sidan av
missbruket av straff, två onda ting, som försökte upphäva
varandra. De kungliga palatsens trappor, furstarnas palats
och framför allt kyrkorna hade fristadsrätt. Emellanåt blev
en hel stad, som behövde befolkas, för en tid förvandlad till
en fristad för brottslingar. Sålunda gjorde Ludvig XI hela
Paris till en fristad år 1467.
När brottslingen väl satt sin fot inom fristaden, var hans
person okränkbar, men han måste taga sig i akt för att åter
lämna den. Tog han ett enda steg utanför fristaden, föll han
åter i syndafloden. Stegel, galge och spöpåle höll god vakt
och lurade oavlåtligt på sitt byte, liksom hajar kring ett
skepp. Till följd därav såg man livdömda, som grånat i ett
kloster, på trappan till ett palats, på en klosterkyrkogård
eller i en kyrkoportik. Så till vida var fristaden ett fängelse i
sig själv, ehuru under ett annat namn. Det hände då och då,
att ett högtidligt parlamentsbeslut upphävde asylrätten och
återbördade den dömde till bödeln, men det förekom endast
sällan. Parlamentet hyste fruktan för biskoparna, ty när två
kåpor rök ihop, stod långrocken sig slätt mot kaftanen. Men
ve den, som annat än till följd av ett parlamentsutslag med
våld kränkte en fristad! Det är väl bekant, vilket slut som
drabbade Robert de Clermont, marskalk av Frankrike, och
Jean de Chålons, marskalk av Champagne, och dock gällde
det denna gång endast en viss Perrin Marc, en
penningväxlares biträde och usel lönnmördare, men de båda marskal-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
