Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 3. Döv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, jag är döv, men ni kan tala till mig med åtbörder
och tecken. Jag har en husbonde, som talar med mig på det
sättet. Och dessutom skall jag fort kunna se vad ni önskar på
rörelsen av era läppar och på er blick.
— Nåväl, sade hon småleende, tala i så fall om för mig,
varför ni räddade mig.
Han iakttog henne ivrigt, medan hon talade.
— Ah, jag förstår, svarade han. Ni frågar mig, varför jag
räddade er. Ni har glömt en stackars usling, som en natt
försökte föra bort er, en stackars usling som ni redan följande
dag bringade vederkvickelse, då han stod vid skampålen, en
droppe vatten och litet medlidande. Det var mera, än jag
kan återgälda med hela mitt liv. Ni har glömt den där
stackars uslingen, men han kommer ihåg.
Hon hörde på honom under djup sinnesrörelse. En tår
vällde upp i den stackars klockringarens öga, men den föll
inte. Han tycktes betrakta det såsom en hederssak att svälja
den.
— Hör på mig, fortsatte han, då han inte längre
fruktade, att denna tår skulle falla. Vi har mycket höga torn här,
den som skulle falla ned härifrån, skulle vara död innan han
nådde marken; när ni vill att jag skall falla på det sättet,
behöver ni inte säga ett enda ord, en blick ur ert öga blir
tillräcklig.
Han reste sig upp ur sin nedhukade ställning. Denna
sällsamma varelse, lika olycklig som zigenarflickan själv, väckte
medlidande i hennes bröst. Hon gav honom ett tecken att
stanna kvar.
— Nej, nej, sade han. Jag får inte stanna alltför länge.
Jag känner mig inte väl till mods. Det är endast av
medlidande, som ni inte vänder bort blicken från mig. Jag skall gå
någonstans, varifrån jag kan se er, men ni inte ser mig, det
blir bättre.
Han tog upp ur fickan en liten visselpipa av metall.
— Se här, sade han. När ni vill mig något, när ni önskar,
att jag skall komma, när ni inte blir alltför förfärad av min
åsyn, skall ni använda den här. Jag hör det ljudet.
Han lade visselpipan på golvet och avlägsnade sig.
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
