Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 3. Döv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han envisades att stanna på tröskeln.
— Nej, nej, sade han. Ugglan har ingenting att göra i
lärkans bo.
Då slog hon sig graciöst ned på sin bädd, med den lilla
sovande geten vid sina fötter. Båda förblev orörliga några
minuter, försänkta i betraktande, han av så mycken älsklighet,
hon av så mycken fulhet. För varje ögonblick uppdagade
hon ytterligare någon vanskaplighet hos Quasimodo.
Hennes blick vandrade över honom, från hans krokiga ben till
hans puckelrygg, från hans puckelrygg tillbaka till hans ena
öga. Hon kunde inte förstå, hur en så vanskaplig varelse
kunde finnas till. Men över det hela låg så mycken
sorgsenhet och mildhet, att hon började försona sig därmed. Han
bröt först tystnaden.
— Jaså, ni sade till mig att jag skulle komma tillbaka.
Hon nickade och sade:
— Ja-
Han förstod den rörelse, hon gjorde med huvudet.
— Ack, sade han, liksom tvekande att avsluta meningen,
förstår ni, att jag är döv.
— Stackars man! utbrast zigenerskan med ett uttryck av
välvilja och medlidande.
Han smålog sorgset.
— Ni tänker, att det endast fattades det, inte sant? Ja, jag
är döv. Jag är född så här. Det är ohyggligt, inte sant? Ni,
som är så vacker!
I den stackars varelsens ton låg ett sådant djupt
medvetande om hans olycka, att hon inte kunde säga ett ord. För
övrigt skulle han inte ha hört det. Han fortsatte:
— Jag har aldrig sett min fulhet, så som jag ser den nu.
När jag jämför mig själv med er, beklagar jag mig själv,
stackars olyckliga vidunder som jag är. Ni måste tycka, att jag
ser ut som ett djur. Ni, ni är en solstråle, en daggdroppe, ett
fågelkvitter! Men jag, jag är något förfärligt, varken
människa eller djur, någonting som är hårdare och kantigare,
oformligare, mera förtrampat än en sten.
Sedan skrattade han; det var ett hjärtslitande skratt. Han
fortsatte:
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
