Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 4. Ler och kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen tryckt mot pannan, kvarlämnande zigenerskan i
största häpnad.
Bland de groteska figurer, som var skulpterade i muren,
var det en, för vilken han tycktes hysa en särskild tillgivenhet
och med vilken han tycktes utbyta broderliga blickar. Vid
ett tillfälle hörde zigenerskan honom säga till den:
— O, varför är jag inte skapad av sten liksom du?
Till sist en morgon hade Esmeralda gått fram till kanten
av taket och blickade ned på torget över Jean-le-Ronds
spetsiga takvälvning. Quasimodo stod bakom henne. Han
brukade självmant placera sig så, att han så mycket som möjligt
besparade henne obehaget att se honom. Helt plötsligt
ryckte den unga flickan till, en tår och en glädjeblixt glänste i
hennes öga; hon föll på knä vid kanten av taket, sträckte i
förtvivlan ut armarna mot torget och utbrast:
— Febus! O, kom, kom hit! Ett ord, ett enda ord! I
himmelens namn, ett enda ord! Febus, Febus!
Hennes röst, hennes åtbörder, hela hennes person hade
samma uttryck som hos en skeppsbruten, som sänder
nödsignaler till något stolt fartyg, som obekymrat seglar fram i
solskenet vid horisonten. Quasimodo lutade sig ut över
torget och såg, att föremålet för denna ömma och förtvivlade
bön var en ung man, en officer, en ståtlig riddare i lysande
uniform, som tumlade om med sin springare nere på torget
och med sin plymagerade hatt hälsade på en vacker ung
dam, som smålog mot honom från sin balkong. Officeren
hörde emellertid inte den stackars flickans rop, ty han var
alldeles för långt borta.
Men den stackars klockringaren hörde det. En djup suck
höjde hans bröst. Han vände sig om. Hans hjärta svällde av
alla de tårar, som han återhöll. Han slog ihop sina
konvulsiviskt knutna händer över huvudet.
Zigenarflickan ägnade honom ingen uppmärksamhet.
Gnisslande med tänderna, mumlade han för sig själv:
— Fördömelse! Jaså, det är på så sätt man skall vara
skapad? Man behöver endast ha ett vackert yttre.
Emellertid låg Esmeralda kvar i sin knäböjande ställning
och utropade i förtvivlan:
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
