Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 4. Ler och kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— O, nu stiger han av sin häst! Nu går han in i huset.
Febus! Febus! Han hör mig inte! Febus! En sådan elak kvinna,
som talar till honom på samma gång som jag!
Den döve betraktade henne hela tiden. Han förstod
denna (för honom) stumma pantomim. Hans öga stod fullt av
tårar, men han lät inte en enda av dem falla. Plötsligt ryckte
han henne sakta i klänningsärmen. Hon vände sig om. Han
hade anlagt en lugn uppsyn och sade till henne:
— Skulle ni vilja, att jag går och hämtar honom?
Hon svarade med ett utrop av glädje:
— O, ja! Gör det! Gå fort! Den där kaptenen — för
honom hit till mig — och jag skall älska er!
Hon slog armarna om hans knän. Han kunde inte
återhålla en sorgsen skakning på huvudet.
— Jag skall föra honom hit, sade han med svag röst. Så
vände han sig om och skyndade nedför trappan, halvkvävd
av snyftningar.
När han kom ned på torget, fann han endast den vackra
hästen bunden vid porten till Logis Gondelaurier; kaptenen
hade just gått in i huset. Han blickade upp mot kyrktaket.
Esmeralda fanns alltjämt kvar där, på samma fläck, i
samma ställning. Han nickade sorgset åt henne, lutade sig med
ryggen mot väggen, fast besluten att vänta, tills kaptenen
kom ut.
Det var i Logis Gondelaurier en av dessa festdagar, som
föregår ett giftermål; Quasimodo såg en massa människor
komma men ingen gå igen. Då och då kastade han en blick
upp mot kyrktaket och såg, att zigenarflickan inte rört sig ur
fläcken mer än vad han själv hade gjort. En stalldräng kom
och lösgjorde hästen och ledde den till stallet.
Sålunda gick hela dagen; Quasimodo lutad mot väggen,
Esmeralda uppe på kyrktaket och Febus otvivelaktigt vid
Fleur-de-Lys’ fötter.
Till sist kom natten, en mörk, månlös natt. Förgäves såg
Quasimodo upp mot Esmeralda; hon var snart endast något
vitt, som lyste i skymningen, och till sist försvann hon
alldeles ur sikte. Allt hade utplånats, allt var mörkt. Nu såg
Quasimodo, hur det lyste i alla fönster till Logis Gondelaurier.
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
