Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 6. Fortsättning på nyckeln till röda porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan zigenerskan under sitt motstånd kastade sig av
och an, kom hennes hand i beröring med någonting kallt
och metalliskt — det var Quasimodos visselpipa. Hon grep
den, darrande av hopp, satte den till sina läppar och blåste
i den med uppbjudande av sina sista krafter. En klar, gäll
och genomträngande vissling hördes.
— Vad var det där? frågade prästen.
Nästan i samma ögonblick kände han sig ryckas tillbaka
av en kraftig arm. Det var mörkt i cellen, han kunde inte
tydligt urskilja vem det var, som höll honom sålunda, men
han hörde någon skära tänder av raseri, och det fanns så
pass mycket ljus i mörkret, att han kunde se ett knivblad
blänka över sitt huvud. Prästen tyckte sig urskilja
Quasimodos gestalt. Han antog, att det inte kunde vara någon
annan. Han erinrade sig, att han, då han glidit in i cellen,
sna-vat mot något bylte, som legat utanför dörren. Men
alldenstund nykomlingen inte yttrade ett ord, visste han inte vad
han skulle tro. Han kastade sig över armen, som höll den
höjda kniven, och ropade:
-— Quasimodo! i detta ögonblick av fara, glömsk av att
Quasimodo var döv.
I en handvändning var prästen kastad omkull på golvet
och kände ett blytungt knä mot sitt bröst. På detta knotiga
knä kände han igen Quasimodo. Men vad skulle han taga
sig till? Hur skulle han göra sig igenkänd av den andre?
Natten gjorde den döve blind.
Han var förlorad. Den unga flickan, skoningslös som en
retad tigrinna, trädde inte emellan för att rädda honom.
Kniven närmade sig hans huvud, ögonblicket var kritiskt.
Plötsligt tycktes hans motståndare gripas av tvekan.
— Intet blod på henne! sade han dovt. Det var verkligen
Quasimodos röst.
Sedan kände prästen, hur den stora handen vid foten
släpade honom ut ur cellen; han skulle dö därute. Till all lycka
hade månen gått upp några sekunder tidigare. Då de
passerat över tröskeln till cellen, föll dess bleka sken på prästens
anletsdrag. Quasimodo betraktade hans ansikte, började
darra, släppte sitt grepp och ryggade tillbaka.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
