Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 3. Leve glädjen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade överinseende över öppnandet av ett stort fat, fullt med
vapen, som slagits upp framför honom och ur vilket
strömmade i rik ymnighet yxor, svärd, rustningar, lansar, pikar,
armborst och pilar, liksom äpplen och druvor ur ett
ymnig-hetshorn. Var och en tog ett vapen ur högen, den ene ett
långt svärd, den andre en båge, den tredje en liten dolk. Till
och med barnen beväpnade sig, ja, till och med de värsta
krymplingarna, utan vare sig ben eller lår, kröp omkring
som väldiga skalbaggar mellan benen på de drickande.
En tredje grupp slutligen, den bullersammaste, den mest
uppsluppna och talrikaste av alla tre, upptog bänkarna och
borden, i vilkas mitt en flöjtliknande stämma, som utgick ur
en tung rustning, fullständig från hjälmen till sporrarna,
orerade och svor. Den individ, som klämt in sig i denna
rustning, försvann så helt och hållet i den, att man av hans
person inte såg något mer än en röd, morsk uppnäsa, en
lock blont hår, röda läppar och ett par djärva ögon. Hans
bälte var späckat med knivar och dolkar, vid hans sida
hängde ett stort svärd, till vänster om honom låg ett rostigt
armborst, och framför honom stod en väldig vinstånka, och till
höger om honom satt en fet slinka med blottad barm. Alla
omkring honom skrattade, svor och drack.
I fråga om larm skulle platsen kunnat liknas vid det inre
av en kyrkklocka i full gång. Stekpannan, i vilken ett regn av
flott stänkte ned, uppfyllde med sitt oavbrutna fräsande
luckorna mellan dessa tusentals samtal, som korsade varandra
i alla riktningar från den ena sidan av det cirkelrunda
rummet till den andra.
Mitt i all denna uppståndelse satt på en bänk vid den
stora spiseln en filosof med fötterna i askan och blicken på
eldbränderna och filosoferade. Det var Pierre Gringoire.
— Fort! Raska på! Till vapen! Vi måste bryta upp om en
timme, sade Clopin Trouillefou till sina friborgare.
En flicka gnolade:
"God natt, min far och min mor!
De sista rakar ihop brasan."
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
