Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 3. Leve glädjen! - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Midnatt!
Vid detta ord, som på friborgarna hade samma verkan
som en uppbrottsorder på ett regemente, rusade alla, män,
kvinnor och barn, ut från krogen under ett väldigt
vapen-skrammel.
Månen var förmörkad av moln, och Mirakelgården låg i
beckmörker. Inte ett enda ljus lyste där, men den var långt
ifrån folktom. Man urskilde en stor skara män och kvinnor,
som samtalade i viskningar. Clopin steg upp på en sten.
— Uppställning, Argotien! Uppställning, Egypten!
Uppställning, Galiléen!
En brådskande rörelse kunde urskiljas i mörkret. Inom
några minunter höjde kungen av Thunes åter sin röst.
— Tyst nu medan vi marscherar genom Paris! Lösen är:
Petiteßambe en baguenaud! Facklorna får inte tändas, förrän vi
är framme vid Notre-Dame. Framåt marsch!
Och tio minuter senare tog den beridna nattvakten i
förfaran till flykten för en lång procession av svarta och tysta
människor, som marscherade ned mot Pont-au-Change
genom de slingrande gator, som i alla riktningar genomskär
den tätt begyggda stadsdelen les Hälles.
FJÄRDE KAPITLET
En alltför nitisk vän
Samma natt sov Quasimodo inte. Han hade just företagit
sin sista rond genom kyrkan. I det ögonblick då han stängt
portarna, hade han inte lagt märke till att ärkedjäknen hade
gått förbi honom och förefallit högeligen förargad, då han
sett, att Quasimodo omsorgsfullt bommade till
järndörrarna, så att de blev lika starka som en mur. Dom Claude
tycktes vara ännu mera förströdd än vanligt. Och sedan det
nattliga äventyret i cellen hade han dessutom ständigt
misshandlat Quasimodo. Men förgäves! Varken hårda ord eller
ens misshandel förmådde rubba klockringarens tåliga
ödmjukhet och undergivenhet. Av ärkedjäknen kunde han
uthärda allt utan en enda förebråelse, utan en enda klagan. På
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
