Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var och en, som kunnat se Quasimodo då, hade blivit
förfärad. Förutom de kastvapen, som han hade hopat på
balustraden, hade han ävenledes samlat ihop en hög med
stenar på själva plattformen. Så fort de stora stenarna på
kanten tog slut, tillgrep han den sistnämnda högen. Han lutade
sig ned, reste sig upp, lutade sig ned och reste sig åter upp
med otrolig snabbhet. Han stack sitt oformliga gnomhuvud
över balustraden, och då föll en väldig sten, så ännu en och
sedan ännu en. Då och då följde han med blicken någon
riktigt stor och präktig sten, och när han såg, att den uträttade
ett gott arbete, mumlade han belåtet:
— Bra!
Tiggarna förlorade emellertid inte modet. Redan mer än
tjugu gånger hade den bastanta porten, vilken de angrep så
ursinnigt, knakat under tyngden av deras murbräcka av ek,
vars kraft mångdubblades av hundra män. Panelerna
knakade, sniderierna sprang i bitar, gångjärnen hoppade vid
varje stöt, plankorna buktade sig, trävirket söndersmulades
mellan järnbeslagen. Till all lycka för Quasimodo var
porten mera av järn än av trä.
Inte desto mindre märkte han, att den stora porten
började ge vika. Ehuru han inte hörde stötarna av murbräckan,
som framkallade dånande ekon inne i kyrkan, så kände han
var och en av dem i sitt hjärta. Då han tittade ned på
friborgarna, såg han hur de, uppfyllda av segerfröjd och raseri,
hötte med sina knutna nävar mot kyrkans fasad, och han
avundades för både zigenerskans och sin egen räkning
ugglorna, som skrämda flög av och an över hans huvud, deras
vingar. Hans skur av stenar förmådde inte längre driva de
stormande tillbaka.
Det var i detta ögonblick av förtvivlan, som han kom att
kasta blicken på tvenne låga stuprännor, som satt litet
nedanför balustraden, från vilken han krossade angriparna.
Dessa stuprännor började vid plattformen och slutade strax
ovanför kyrkans huvudingång. Då kom han plötslig på en
idé. Han sprang till sin lilla cell efter ett fång ved, lade på
detta stora risknippen och en massa blyrullar, en
ammunition som han ännu inte begagnat sig av, och efter att ha pla-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
