Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cerat detta bål alldeles invid öppningen till de båda
stuprännorna, tände han på det med sin lykta.
Medan han varit sysselsatt med detta och det inte längre
fallit några stenar, hade friborgarna upphört att titta upp i
luften. Flämtande som ett koppel jakthundar som angriper
ett vildsvin i dess håla, trängdes banditerna kring den stora
porten, som nu var illa tilltygad av slagen med murbräckan,
men alltjämt stod upprätt. De väntade i ett slags rysande
ängslan på den största stöten av alla, den stöt, som skulle
spränga porten. Alla ansträngde sig att komma närmast den
för att, när den öppnades, först kunna rusa in i den rika
katedralen, ett väldigt förvaringsrum för tre århundradens
hopade skatter. Under skrik och skrän påminde de varandra
om de vackra silverkorsen, de brodera kåporna, de dyrbara
silverkärlen och alla de andra dyrbarheterna. Säkert är, att
i detta ögonblick tänkte allesammans mindre på
zigenarflickan än på att få plundra Notre-Dame.
I samma ögonblick, som de skockade sig kring
murbräckan i och för en sista ansträngning, höll andan och spände
musklerna till den avgörande stöten, höjdes bland dem ett
tjut, ännu ohyggligare än det, som framkallats av bjälken.
De som inte tjöt, de som ännu var vid liv, tittade sig
omkring och såg två strålar smält bly forsa ned från höjden av
byggnaden i den tätast packade hopen. Vågorna i detta
människohav hade ryggat tillbaka under den sjudande
metallen, som på de två fläckar, där den forsade ned, bildade
två svarta, rykande hål i människomassan, liksom då man
häller kokhett vatten i en snödriva. Där såg man döende
vrida sig, till hälften förbrända och kvidande av smärta.
Omkring de två huvudstrålarna föll droppar av detta förfarliga
regn på angriparna och trängde in i dem som eldpilar.
Skriken var hjärtslitande. Angriparna flydde huller om
buller, i det de kastade ned bjälken på de döda kropparna,
och för andra gången låg kyrkplanen övergiven.
Allas blickar riktades mot kyrkans övre del, och de såg en
sällsam syn. På det översta galleriet, högre än det stora fönstret
i mitten, steg en stor låga upp mellan de två tornen med moln
av gnistor, under det att vinden emellanåt omsvepte den med
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
