Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fjorton år, som jag legat och skakat av köld i denna järnbur.
Nåd, sire, och även ni skall finna det i himmelen.
— Mäster Olivier, sade kungen, hur lyder slutsumman?
— Trehundrasextiosju livrés åtta sols tre denierer.
— Vid Vår Fru! utbrast kungen. Det är ju alldeles
orimligt för en järnbur!
Han ryckte till sig promemorian ur mäster Oliviers hand
och började räkna på fingrarna, i det han ömsom tittade på
papperet, ömsom på buren. Under tiden hörde man fången
i buren snyfta. Verkan därav i detta mörker var ohygglig,
och alla de närvarande var likbleka och stirrade på
varandra.
— I fjorton år, sire! Der är jämnt fjorton år sedan i april
1469! I Guds heliga moders namn, sire, lyssna till mig. Hela
denna tid har ni njutit av solens värme, skall då aldrig jag,
stackare, återse dagens ljus? Nåd, sire! Var barmhärtig!
Mildhet är en ädel dygd hos en konung, som bryter vredens
udd. Tror ers majetstät, att det i dödsstunden kan lända en
konung till stor tröst att inte ha lämnat någon oförrätt
ostraffad? För övrigt, sire, var det inte jag, som förrådde ers
majestät; det var kardinalen av Angers, och jag har en
mycket tung järnkätting om foten med en väldig järnkula i ena
änden, mycket tyngre än vad som behövs. O, sire, hav
medlidande med mig!
— Olivier, sade kungen, i det han skakade på huvudet,
jag ser, att de har beräknat murbruket till ett pris av tjugu
sols per tunna, ehuru det inte kostar mer än tolv. Ni får laga,
att den räkningen blir omskriven.
Han vände ryggen åt buren och närmade sig dörren. Den
stackars fången förstod av bullret och det avtagande
fackelskenet att kungen ämnade avlägsna sig.
— Sire! Sire! ropade han i förtvivlan.
Dörren stängdes åter, och fången kunde inte längre
urskilja någonting, men han hörde fångvaktaren med sin hesa
röst gnola på en då för tiden populär slagdänga:
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
