Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och av fruktan för att befallningen skulle bli
kontraman-derad, rusade han på dörren, som Tristan med föga mild
uppsyn öppnade för honom. Soldaterna följde honom ut, i
det att de drev honom framför sig med hårda knytnävsslag,
som Gringoire uthärdade som en sannskyldig stoiker.
Det goda humör, som kungen visat, sedan han fått höra
talas om upploppet mot palatsfogden, framträdde även i allt
annat. Denna ovanliga mildhet var inte något litet bevis
därpå. Tristan l’Hermite i sin vrå såg lika sur ut som en
bull-dogg, som får se men inte röra.
Emellertid trummade kungen glatt
Pont-Audemer-mar-schen med fingrarna mot stolens armstöd. Ehuru denne
furste kunde konsten att förställa sig, kunde han bättre dölja
sin sorg än sin glädje. Dessa hans yttre tecken till glädje
kunde mången gåva föra honom till ytterligheter,
exempelvis då han vid Karl den djärves av Burgund död lovade en
silverbalustrad åt den helige Martin i Tours och då han vid
sin tronbestigning glömde att giva tillsägelse om sin fars
begravning.
— Nå, sire, utbrast plötsligt Jacques Coictier, vad har
det blivit av de svåra plågor, med anledning av vilka ers
majestät skickat efter mig?
— O, min vän, sade kungen, jag har verkligen mycket
svåra plågor. Jag har susningar för öronen, och det känns,
som om eldpilar genomborrade mitt bröst.
Coictier fattade kungens hand och tog med viktig min
hans puls.
— Pass på nu, Coppenole, viskade Rym, Där är han
mellan Coictier och Tristan. Det är hela hans hovstat. En läkare
för honom själv, en bödel för alla andra.
Medan Coictier tog kungens puls, anlade han en allvarlig
och orolig uppsyn. Ludvig betraktade honom med en viss
ängslan, under det att läkarens uppsyn blev allt dystrare och
dystrare. Kungens sjuklighet var hans enda mjölkko, och
följaktligen begagnade han sig av den efter bästa förmåga.
— O! O! mumlade han slutligen. Det här är verkligen
allvarligt.
— Ar det? sade kungen ängsligt.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
